Bronze age, Iron age, Viking, Celtic, and Gallic stars? Othin, Gundestrup, Gallehus

oden korpar lilla björn 22gundestrup gemini 1

TullstorpStone leo fardig4

Is this Garm, the wolf? Is it the Gnipahole, at the entry to the underworlds? Because it is located in the solar ecliptic, the border between the underworlds and the upper worlds. Garm goes into the upper world, and the ship Nagelfar is put into the sea, to bring evil giants to fight in Ragnarök. Ragnarök being the end of the solar year that ends at winter solstice, and perhaps also the last fight of the asatro heathen civilisation that was slowly being conquered by the christian civilisation. Skriv en bildtext

lupus on gallehus 2

 

Annonser

HAVAMAL VIKINGASAGOR: Mina översättningar av Völvans spådom, Vaftrudners sång, Balders Drömmar, Den Höges sång (Havamal). De går att klämma in i tre spalter i Word och skriva ut på 20 sidor.

VIKINGASAGOR

 

Stockholm, 2018 04 26

Copyright: Daniel Vagerstam

Även publicerat på min blogg:

Sagas from the North.

 

Innehåll:

Völvans spådom

Vaftrudners sång

Balders Drömmar

Den Höges sång (Havamal)

 

 

Völuspá, Völvans Spådom, Völuspa

Översatt och tolkad av Daniel Vagerstam 2017-10-27

 

Detta är min version av den hedniska mytologins främsta dikt. Jag har utgått från texterna som allmänt kallas Codex Regius, Hauksbok och Hyndlaljod, som är skrivna på 1200-talet på fornisländska, eller ”norrönt”, vilket var vikingarnas språk. Dessa nedteckningar är i sig inte originaltexter, då den hedniska poesin och kulten bars genom seklerna via skalder som framförde sina texter via dikter och kväden, och völvor och magikunnigt folk som inte ville avslöja sina hemligheter.

När dessa böcker skrevs på island hade hedendomen varit förbjuden i 200 år. De som skrev ner texterna blandade ihop verserna, och visste förmodligen inte vad den skandinaviska ”näcken” var. De hade aldrig satt sin fot i skandinavien. Namn blev förvanskade, ty inom den fornnordiska poesins versmått, eller alliteration, var det vokalerna som rimmade och hjälpte skalderna att memorisera verserna; konsonanterna kunde lätt glömmas bort. Ta till exempel vers 41, ”den muntre Eghter”, verkar snarare vara den fornnordiska ”Neghter”, eller ”Nekken” som han även kallades i hela europa.

Oden och völvorna var shamaner, och en dikt om en initiationsrit för en shaman finns i Havamal, då Oden lärde sig ”runorna”, hemligheterna, eller kunskaperna, genom att hänga sig i ett träd, alternativt lade sig på marken (jorden är världsträdet), och betraktade stjärnhimlen (mörkerslätten, dvs den gudomliga marken) i nio dagar och sticka sig med ett spjut, och därmed offra sig själv till sig själv.

Jag är personligen övertygad om att asatron är en shamanistisk naturreligion, och skapelseberättelsen i Völvans spådom har flera dimensioner, dels berättelser om gudarna och övernaturliga väsen, dels är det en hyllningsdikt till naturen och årstiderna. Hedningarna följde en solkalender med 12 månader som började med december, Yule, eller ödets hjul. Balder, den ljuse guden, var midsommar, som dog och dagarna började bli kallare, och året slutade med vintern, ragnarök, då allt dog. Men vissa gudar överlevde, och ett nytt år kan börja. Ödets hjul snurrar vidare.

Jag är även övertygad om att de asatroende hedningarna hade minst lika många stjärntecken som grekerna. Det fanns dock inga lejon i skandivavien, så lejonet var en varg, som runstenen i Tullstorp. Årvandil, ”gryningsvandraren” är planeten venus, även kallad morgonstjärnan. Planet betyder just vandrare på grekiska. Orion var många karaktärer, alltifrån Uller och Skade till Tor, med sitt kraftbälte, orions bälte. Karlavagnen är ju Karl-Tors Vagn. Tvillingarna är Frej och Freja, Vale och Vidar, Balder och Höder etc. Jag har själv hittat hällristningar med tvillingarnas stjärntecken. Oden på sin häst är lilla björn. Freja och valkyriorna i svanhamn är svanens stjärnbild, den och örnen befinner sig nära vintergatan och hade stor betydelse inom olika shamanistiska kulter. Svanen tar själar, men den kommer också med nya. Svanen blev sedan till storken.  Örnens stjärnbild är Nidhugg. Svanen och örnen är även korparna Hugin och Munin.

Jag har lagt in verserna från ”Voluspa in skamma” ur Hyndlaljod där jag anser att de skulle kunna ha sin plats. Det är ett litet experiment, och det lägger till några verser om Heimdall, eller om det nu är Oden som omtalas vilket jag tror, de lärde vet inte riktigt. Man baserar hypotesen om Heimdall på att han ska ha nio mödrar. Fast det kanske Oden också har å andra sidan… Den ”störste guden” som är ”släkt med alla djur” och ”bär ett spjut” låter snarare som den germanska Woden, eller Wodanaz, alltså Oden.

Kommentarerna till verserna har blivit ganska långa så de ligger på slutet, efter dikten. Jag har dock inom parentes och med kursiv stil lagt till olika figurers namn och korta förklaringar, då de flesta som läser dikten inte kan den hedniska mytologin och dess kenningar, eller poetiska omskrivningar, utantill. Det var nämligen fint och kultiverat för skalderna att använda sakers och personers namn så få gånger som möjligt, man valde istället att skriva mer eller mindre svåra rebusar och omskrivningar. Oden hade tex över 200 namn, vilka speglade olika sinnesstämningar eller krafter.

Det finns ingen ”master data”, ingen exakt text som är korrekt, allt som finns kvar av den äldsta hedniska poesin och saga om skapelsen är utspridda pusselbitar, varav en del uråldriga, likt tidsportaler genom vilka man kan skåda, likt en völva, in i stenåldern och bronsåldern. Somliga pusselbitar består av hednisk poesi, och andra senare medeltida och mycket modernare försök till utfyllnad av luckorna i sagorna. Somliga pusselbitar är färgade av kristendomen. Jag försöker bara sätta ihop så många pusselbitar jag kan efter min blygsamma förmåga, för att få en bild av, och få uppleva förfädernas magiska visdomar och fantastiska sagor.

Inlandsisen på stenåldern kanske var täckt av skog. Jorden är jätten Ymirs kött, men det finns även isjättar, Rimtursar, eftersom jorden även kunde bestå av is. Jorden stiger ur havet, eller, inlandsisen drar sig tillbaka och frilägger ny mark, som faktiskt på riktigt steg upp ur havet, havsytan var 5 meter högre på vikingatiden, och upp till 25 meter högre på stenåldern. Så visst steg verkligen landet upp ur havet, en gång för länge sedan. Det var man medveten om, då bryggor och fiskeläger smög sig längre och längre bort från vattenkanten.  Legenden Åke Ohlmarks tyckte sig se sagan om Tors Fiskafänge i vissa hällristningar, vilket han beskrev i sin bok Hällristningarnas gudar 1963. Dvärgarna och jättarna var kanske stenålderns och bronsålderns gudar. Mälardalen var en salt havsvik för länge sedan, där sälar levde, och torsk kunde fiskas i mälaren ännu under vikingatiden. Mälaren kanske kallades Lögin, vattnet, vilket är samma ord som ”lake” på engelska, och blev sedan Maelaren, talaren, då det ofta blåser. En pratkvarn som skapar vind.

Jag tar mig friheten att citera Havamal:

Tack den, som sjöng!

Tack den, som sjunga kan!

Njut gott, den som begrep!

Lyckliga de, som lyssnat!

 

Vem vet, när du vänder dig om kanske du är i Midgård, och gudarna kanske har vaknat efter sin tusenåriga sömn.

 

Völvans Spådom

 

1

Hör, ber jag er

Alla släkter

Stora och små,

Heimdalls folk.

Vill du att jag, Valfader (Valfader= Oden)

Nu förtäljer

Forna tiders sagor,

De äldsta jag minns?

2

Jag minns jättar (bröderna Årgelmir och Årvandil)

Födda i forntid

De som fordom

Fostrat mig.

Nio världar minns jag,

Trenne rötter.

Världsträdet växte

Ur jordens djup.

3

I urtiden

När Ymir levde (Ymir är ett av Årgelmirs namn)

Var ej sand eller vatten

Eller svala vågor.

Jord fanns ej

Eller himmel ovan.

Ginnungagap var tomt

Och gräs fanns ej.

4

Tills Burs söner (W)Oden, Wili  och We)

Höjde landet.

Där var nu Midgård,

Jorden skapad.

Solen sken från söder

Över salar av sten.

I markens grund grodde

Gröna lökar.

5

Solen kastade söderifrån,

Systern Måne,

Sin högra hand,

Över himlen.

Solen visste ej

Var hennes sal stod.

Stjärnorna visste ej

Var deras säten fanns.

Månen märkte ej

Vilken makt han hade.

6

Då gick de mäktiga

Till Domarringen,

De heliga gudarna,

Och höll ting.

Åt natt och skymning

Gav de namn.

Och vad morgonen heter

Och mitt på dagen

Eftermiddag och kväll

För att tiden mäta.

7

Då samlades asar

På arbetsfältet.

Där fanns kultplatser och tempel

Högt timrade.

De gjorde smycken

Och smedjor

Skapade tänger

Och gjorde verktyg.

8

Brädspel spelades i gårdarna,

De var lyckliga.

Ej saknade de

Gods eller guld.

Tills trenne kom (Normorna? Hamingjor?)

Jättemöar

Mycket mäktiga

Från Jötunheim.

(se Vaftrudnismål vers 49)

9

Då gick de mäktiga

Till Domarringen,

De heliga gudarna,

Och höll ting.

Vem skulle dvärgarnas

Släkte skapa

Av Brimirs blod

Och svartnade ben.

 

(Här börjar ”Dvärgkatalogen”, en uppräkning av namn på dvärgar)

10

Där var Motsognir

Först i ordningen

Av dvärgarna alla

Och Durin var den andre.

De mänskolika

Många gjorde

Dvärgar av jord

Som Durin sade.

11

Ny och nedan

Nord och syd

Öster och väster

althiofer dvalin

bivaur bavaur

bambaur nori

án och ánar

ai miodhvitnir.

 

12

veiger och gandalfer

vindalfer thrain

theccer och thorin

thror viter och liter

nár och nyrather,

Nu har jag dvärgar

Mäktiga och rådsvida

Rätt uppräknat.

13

fili kili

fundin náli

hepti vili

hanar svior.

naar ok nainn

nipinger dáinn

Billinger bruni

billder ok buri

frar hornbori

freger och loni

aurvanger iari

eikinskialdi.

14

Nu ska dvärgar

Ur Dvalins led

Hela släktet

För människor nämnas.

De som kommit

Från steniga salar

Plogfälts skara

Till Jordfält.

15

Där var draupnir (dropparen)

och dolgthrasir

hár haug spori (höga sporer, växter)

dóri óri

hlevanger gloi (vetefältet glöder, skiner gult?)

dúfer andvari

16

scirvir virvir  (skuret, virat?)

scafither ai  (skaftet är?)

alfer ok yngvi

eikinscialdi (ekensköld?)

fialar ok frostri (fjäll, berg, frost?)

finer ok ginar.

Det skall man minnas

Medans tiden löper

Talens linje (brukar översättas ”dvärgarnas släktlinje”…)

Som lovprisats har. (…”som Lofar har”)

17

Tills trenne kom

I gryningen,

Kraftfulla och kärleksfulla,

Asar till ett hus.

De fann på marken

Utan kraft

Ask och Embla (Ask och Alm)

Livsödeslösa.

18

Ande hade de ej

Vishet hade de ej

Blod rann ej

Ej heller gudomlig färg.

Ande gav Oden

Vishet gav Hönir

Blod gav Lodur

Och gudomlig färg.

 

Hyndlaljod Vers 34:

En föddes

I forna dar

Mycket stark

Av de mäktiges släkt.

Nio födde honom,

Spjutbärande mannen, (Oden eller Heimdall?)

Jättemöar

Vid världens ände.

 

Hyndlaljod Vers 35:

Mycket säger jag dig

Och minns än mer.

Här får du veta,

Vill du höra vidare?

 

Hyndlaljod Vers 41:

En föddes

Främre än de andra.

Han blev ammad

Med alla jordens krafter.

Han sades vara

Den allra störste,

Släkt med alla släkter

Av jordens djur.

 

Hyndlaljod Vers 36:

Han föddes av Gialp

Han föddes av Greip

Född av Eistla

och Eyrgiafa.

Han föddes av Ulfrun

och Angeyia

Imder och Atla

Och Järnsaxa.

 

Hyndlaljod Vers 37:

Han blev ammad

Med alla jordens krafter

Med vatten från svalt hav

Och blod från vildsvin.

 

Hyndlaljod Vers 38:

Mycket säger jag dig

Och minns än mer.

Här får du veta,

Vill du höra vidare?

 

19

En ask vet jag som står (ett träd vet jag som står?)

Som heter Yggdrasill (den aggfylldes bärare, dvs Odens)

Som täckts

av vit lera.

Där kommer daggdroppar,

Som faller i dalarna.

Den står evigt grön,

Över Urds källa.

20

Där kom möar

Mycket visa.

Tre av dem man såg

Som vid källan stod.

Urd hette en (”Var”)

Den andra Verdandi, (”Nu varande”),

Det skars i trä,

Och Skuld var den tredje. (”Skall vara”)

De dömde ut öden,

Valde ut liv.

De människobarns

Livsöden berättade.

 

 

21

Hon minns folkkriget,

Det första i världen

Då Guldveig (Niörun? Nerthus?)

Spetsades med spjut.

Och i den Höges sal (Odens)

Brändes hon.

Trenne gånger bränd

Trenne gånger återfödd

Men var gång

Levde hon kvar.

22

Heidi kallades hon

Där hon till husen kom.

Synska Völvan (spåkvinnan)

Med förtrollad stav.

Sejdens verser kunde hon

Besatt lekte hon.

Glädje gav hon

Åt bittert folk.

23

Då gick de mäktiga

Till Domarringen,

De heliga gudarna,

Och höll ting.

Skulle blott Asar skulden få

Och gälda som straff

Eller skulle jämnt ges

Gäld åt alla gudar? (både asar och vaner?)

24

Oden kastade,

Över fiendefolk flög spjut.

Det var ett folkkrig

Det första i världen.

Brutna blev brädor

I asarnas borg.

Med krigsmagi, vanerna

Gick på fältet.

25

Då gick de mäktiga

Till Domarringen,

De heliga gudarna,

Och höll ting.

Vem hade löfte gett

Och ord blandat

Och lovat åt jättarna

Att Ods mö bjuda. (Ods mö = Freja)

26

Tor, ensam

Ursinnig var.

Han sällan sitter

När han sådant hör.

Då bröts eder,

Ord och löften.

Allt som lovat var,

Och det som hade hållits.

27

Hon vet var Heimdalls (Hon = Völvan som läser texten)

Horn är gömt

Under det höga

Heliga trädet.

28

Ensam satt hon ute

När den gamle kom

Unge asen Ygg  (Oden: han är gammal, men yngre än völvan)

Och i hennes ögon såg.

Varför frågar du mig?

Varför tvingar du mig?

Allt vet jag, Oden

Var du ögat lagt

Djupt ner

I Mimers brunn

Mimer dricker mjödet

Var morgon

Med Valfaderns pant. (”Vålnadsfaderns”, Oden)

Har du hört nog, eller vad?

29

Då gav Härfadern henne (Oden)

Halsguld och ringar.

Hon fick besvärjelser

Och spå-stavar.

Hon såg vitt och vida

I varje värld.

 

Hyndlaljod Vers 32:

Alla völvor kommer

Från Vidolf,

Alla trollkunniga

Från Vildmeid,

Och Sejdbärare

Från Svarthövde.

Jättarna alla

Kommer från Ymir.

 

(Här har jag flyttat fram vers 39 samt Hyndlaljod-verserna 39 och 40 så att beskrivningen av Lokes ätt kommer innan han bedrar Höder och orsakar Balders död)

 

39

I öster satt den gamla

I järnskogen

Och fostrade där

Fenris släkt. (Hel och Midgårdsormen)

Av dem alla blir

En av dem

Mån-tunglets slukare

I trollhamn.

 

Hyndlaljod Vers 39:

Loke avlade ulven

Angerbodas unge.

Med Sleipnir föddes

Svadilfares unge.

En av dem

Var allra hemskast.

Den har börd av

Byleists broder.

 

Hyndlaljod Vers 40:

Loke åt ett hjärta

Bränt av lindved

Han fann ett halvsvett

Kvinnohjärta.

Lopter blev far (Lopter=Loke)

Med onda kvinnan.

Så kom följet

Av alla troll.

 

30

Hon såg valkyrior

Komma från fjärran

Redo att rida

Till gudarnas skock. (Till götarnas/goternas skock?)

Skuld bar sköld

Skaugul var en annan

Gunn, Hild och Gaundul (Strid, strid, Stav-svingerska)

Och Geirskaugul. (Spjutbärerska)

Nu är nämnda

Härjarens möar. (Härjaren = Oden)

Redo att rida

Över jorden är valkyriorna.

31

Jag såg Balder

Blodbestänkte guden

Odens son

Med livsöde dolt.

Där fanns en växt

Högt över fältet

Mångt och mycket fager

Mistelkvisten.

32

Där var nu den tunna

Och mjuka kvisten

Som harmfullt flög

När Höder sköt. (Eller kastade. Höder är Balders bror)

Balders broder (Vale)

Var snart född

Så dräpte nu Odens son (Vale)

Blott en natt gammal.

33

Han tvättade ej händerna

Eller kammade sitt hår

Förrns till bål bars

Balders baneskytt.

Men Frigg hon grät

I Fensalarna (Vensalarna, ”i väster”?)

Av Valhalls förlust.

Har du hört nog, eller vad?

 

34 (Blandad vers, från Codex Regius och Hauksbok):

Då kunde Vale 

Stridsband vira,

Den hållne hölls

Hårt av tarmar.

Där såg hon ligga

Under lundens källa

Lede lögnaren

I Lokes skepnad.

Där sitter Sigyn

Sorgsen i sinnet

Och vakar över mannen

Har du hört nog, eller vad?

 

Hyndlaljod Vers 28:

Elva var nu

Asarnas antal.

Balder låg blek

Vid baneväxten.

Det tyckte Vale

Var värdig hämnd.

Sin broders

Bane hade han dräpt.

 

35

En fors rinner från öster

Till Giftdalen.

Av saxarsvärd och klingor (eneggade kortsvärd)

Sliter heter den.

 

36

I norr står

På Mörkerslätten

En sal av guld

Sindraättens hall.

En annan står

I okylan

En jättes ölhall

Han som Brimir heter.

37

En sal såg hon stå

Från solen fjärran

På en strand av lik

Dörren vetter norrut.

Giftdroppar faller

Genom rökhålet.

Salen är gjord

Av flätade ormryggar.

38

Där såg hon vada

I starka strömmar

Edsbrytande män

Och Lönnmördare.

Där suger Nidhugg (Örndraken)

Liv från de döda,

Odjuret sliter i kött.

Har du hört nog, eller vad?

40

Hon fyller buken med kött

Av döda män.

Gudarnas visten

Färgas röda.

Svart var solskenet

Under somrar därefter. (Tre somrar)

Vindarna grymma.

Har du hört nog, eller vad?

41

Där satt vid vattnet (alt: På högen)

Och spelade harpa,

Odjurens herde (Bäckahästen, sjöråna etc)

Den lockande Nekkter. (Alt: Nekken, Neker, Eghter)

Galer då för honom,

I galgträdet,

Den röda fagra tuppen

Som Fialar heter.

42

Då galer över asarna

Gyllenkam

Och väcker i hallarna

Härförarens härar. (Odens härar)

En annan galer

I underjorden nedan

Den sotröda hanen

I Hels salar.

43

Garm skäller högt

Framför Gnipahålan.

Fästena slits av

Och den onde ränner.

Min visdom är större

Framåt ser jag längre

Till Ragnarök (Gudarnas öde)

För kampgudarna.

44

Bröder ska strida

Och banemän bli.

Systrars barn ska

Släktband bryta.

Det är hårt i världen

Mot de hårda.

Yxornas tid, likens tid,

Då sköldar klyvs.

Stormarnas tid, vargarnas tid.

Förrän världen störtat,

Marken dånar,

Jättekvinnor flyger,

Kommer ingen

Skona någon annan.

45

Mimers söner leker, (Strider? Skyndar?)

Och Ödet väcks

Av det gälla

Gjallarhornet.

Hårt blåser Heimdall

Hornet dånar högt.

Oden tar farväl

Av Mimers huvud.

 

46 (Blandad vers, av Codex Regius 46 och Hauksbok 39):

Yggdrasill skälver

Men stammen står stark.

Det gamla trädet jämrar sig

Och jätten blir lös.

Garm skäller gräsligt

Framför Gnipahålan.

Alla räds

På Hels väg

Tills Surters frände (Surters frände, elden)

Slukar trädet.

47

Nu skäller Garm.

48

Hrym åker österifrån

Lindsköld i fören

Ormundgander slingrar (”Ormstaven”, Midgårdsormen)

Med jättes vrede.

Ormen skapar vågor

Medan örnen skränar (Hräsvelger, Hräsvelgir, ”likslukaren”, flaxar och skapar Nordanvinden…)

Sliter i kött med sin näbb. (..som biter genom märg och ben)

Nagelfar gör loss. (skeppet Nagelfar)

49

Skeppet far österifrån

Nu kommer Surter från Muspellheim

Med sin ledung.

Med dem är Byleipts

Bröder i följe. (Loke och Helblinde)

50

Vad är det med Asarna?

Vad är det med Alferna?

Det morras i Jötunheim.

Asarna äro på ting

Dvärgar stönar

Framför bergens dörrar

Klipphällarnas vise.

Har du hört nog, eller vad?

51

Surter far från söder

Med Skadekvisten, (Frejs magiska guldsvärd Lävateinn)

Svärdet blänker

Starkare än solen.

Stora berg skälver

Då troll kommer ut.

Härarna följer Hels väg

Och himmelen klyvs.

52

Då kommer Lins

Andra sorg fram

När Oden far

Att mot Ulven strida.

Och Beles bane (Frej)

Den bjärte, mot Surter.

Då ska Friggs

Älskade gud falla.

53

Då kommer mäktige

Segerfaderns son

Vidar att strida

Mot dödsodjuret.

Handen stöter Loke-ungen

Och han låter stå

Svärdet i hjärtat.

Då är fadern hämnad.

54

Då kommer Jords (Odens fru)

Mäktige yngling.

Där går Odens son (Tor)

I ulvraseri.

Han dräper i vrede

Midgårds plåga. (Midgårdsormen)

Nu ska människor

Hemvärlden lämna. (Mannheim)

Där går nio steg

Fjorgyns Son, (Odens son Tor)

Faller död ihop

Av den ondes gift.

 

(Hauksboksversionen vers 47):

Jordens gördel

Gäspar mot skyn.

Käftarnas gruvliga

Gap går i höjden.

Odens son

Möter dess gift

När gudarnas släkte

Slocknar till slut.

55

Solen svartnar,

Landet sänks i havet.

Då faller från himlen

Lysande stjärnor. (Stjärnregnet Geminiderna, 13 dec)

Rök stiger

Skymmer den närande solen.

Höga flammor leker

Mot självaste himlen.

56

(Hyndlaljod vers 42:)

Havet stormar

Högt mot himlen

Löper över land

Och luften fryser.

Sedan kommer snön

Och snabba vindar.

Så kommer till sist

Världens slut.

57

Nu ser hon stiga (völvan ser)

En andra gång

Jord upp ur havet

Åter grönskande.

Forsar flödar.

Örnen flyger högt

Bland fjällen

Och fångar fiskar.

58

Nu finns asarna

På arbetsfältet.

Och jorden tinar,

Kalendern räknar,

Och minns där,

Mäktiga domar,

Och Fimbultyrs (”den store guden” = Oden)

Forna runor. (runor=kunskaper och krafter)

59

Där ska nu

Den magiska samlingen

Av guldtavlor (kalender av guld?)

I gräset hittas.

De som förr

Tillhörde dem.

60

Nu ska osådda

Åkrar växa.

Ont ska bli gott,

Balder ska återkomma. (Sommaren)

Nu bor Höder och Balder,

Där Oden härskat

I De Utvaldas värld.

Har du hört nog, eller vad?

61

Då ska Hönir

Spå-runor dra. (sejda)

Och byar ska bygga

Bröderna två

I vida Vindheim.

Har du hört nog, eller vad?

62

En sal ser hon stå

Fagrare än solen

Täckt av guld

På Gimle.

Där ska dugligt

Folk bo

Och i alla dagar

Av lycka njuta.

63

Där kommer i dunklet

Draken flygande

Nerifrån underjorden

Från Mörka bergen.

Den flyger över slätten

Och bär uppå fjädrarna,

Nidhugg, på själar. (Örndraken)

Nu ska hon nedstiga. (Völvan återvänder till sin grav)

 

Daniel Vagerstam

 

 

 

 

 

Kommentarer:

 

  1. I originaltexten står det ”nio världar, nio rötter” men det borde vara ett skrivfel, andra källor som tex Grimnesmål vers 31 beskriver ”nio världar och tre rötter”, en rot till Hel, en annan till Jötunheim, en tredje till mänskornas Midgård.

Jättar i plural, alltså bröderna Aurgelmir (Arla Jämmer eller Tidig Tvilling?) och Aurvandil (Arla Vandraren eller Tidiga Vandraren?).

3.

Det verkar som att jätten Ymir levde i tidens början. Han har förmodligen även ägt namnen Aurgelmir vilket uttalas Årgelmir, samt Aurgelmir, Årglemir, Årgemlir, Brimir och Blåinn.

När man studerar etymologi, dvs ordens ursprung och betydelse, får man tänka på att den hedniska tron bars av utövare i hela Europa, och nordbor som talade ”dansk tunga” dvs fornvästnordiska och fornöstnordiska delade asagudarna med goter som talade gotiska, anglosaxare som talade saxiska, senare Old English, och det fanns friser, vandaler, visigoter, allemanner och en rad andra tyska germanska folk, estländare och hundra andra. Till det kommer att man hade olika runskrifter som dessutom utvecklades genom århundradena. Det är kanske inte konstigt att Oden har 200 namn. Han hette förmodligen Wodanaz på forngermanska, sedan Wotan, Woden, Othinn, Oden. Man får helt enkelt inte vara för fixerad vid ordens uttal och hur de stavades.

Aur betyder ”grusbank, vadställe” på fornisländska. År kanske kommer från det protogermanska Auzi, ”gryning”, eller ”lysande”. Arla betyder ”tidig”, även på modern svenska. Enligt Snorri Sturlusson är orden Ari och Gemlir kenningar, eller poetiska synonymer, för örn. Gemli betyder ”årsgammal” på fornisländska. Detta skulle styrka tesen om att sagan som berättas i völuspa handlar om året, och allt dör och föds på nytt varje år.

Är Ymir stjärntecknet Örnen, som liksom Svanen befinner sig vid vintergatan? Vintergatan är kanske Yggdrasil?

Var denne urtidens jätte bror till Aurvandil, eller Årvandil som det uttalas? Då skulle de kunna vara det typiska indo-europeiska tvillingparet likt grekisk-romerska Castor och Pollux (de två ljusaste stjärnorna i tvillingarnas stjärntecken). Tvilling heter Geminus på latin. Se även de romerska Remus och Romulus, Yama och Yima, (Yama betyder tvilling på sanskrit). Aurvandil kommer av proto-germanska Auzi-Wandilaz, eller ”den lysande vandraren”. Namnet är Earendel på Old English (lånat av Tolkien), och syftar på Venus, morgonstjärnan som förebådar gryningen. Planet betyder ”vandrare” på grekiska. Gryning på Old English heter tweoneleoht, vilket betyder ”halvt ljus” och även ”tvillings ljus”. Ordet Twilight kommer därifrån.

Inom de olika indo-europeiskt stammande mytologiska världarna måste en tvilling dö, för att livet ska kunna skapas, och jorden skapas av dennes kroppsdelar.

Av Castor och Pollux är den ena dödlig, den andre odödlig. Ymir (Aurgelmir) är dödlig och dödas av Oden och dennes bröder, och jorden skapas av hans kroppsdelar, medans Aurvandil lever för evigt som morgonstjärnan, planeten Venus.

Det är spännande att jämföra denna vers med några rader ur the Wessobrunn Creation Poem. Wessobrunn Prayer, eller Wessobrunn Creation Poem antas vara nedtecknad runt 790 e.kr. Det är en av de tidigaste texterna i Old High German. Den tvådelade strukturen liknar den klassiska germanska magiska besvärjelser, som man kan se tex i the Merseburg Spells, som jag analyserar i kommentarerna till Havamal.

Wessobrunn Prayer:

Dat gafregin ih mit firahim, firiuizzo meista, dat gafregin ih mit firahim, firiuuizzo meista, dat ero ni uuas noh ufhimil, noh paum, noh pereg ni uuas, ni sterro nohheinig, noh sunna ni scein, noh mano ni liuhta, noh der mareo seo. Do dar niuuiht ni uuas, enteo ni uuenteo, enti do uuas der eino almahtico cot.

This I learnt among mortal men, as the greatest wonder, that there was neither the earth,  nor the heaven above, nor was there any tree nor mountain, neither any star at all, nor did the sun shine, nor the moon gleam, nor was there the cold sea. When there was nothing, no ending, no limits, there was the One Almighty God.

”One almighty God”: Ett av Odens 200 namn är Allfader. ”Gap var ginnunga” på fornnordiska. En kristen munk kan av uppenbar anledning ha skrivit ett ”-od” istället för ”-ap” för att ”rätta till ett gammalt stavfel”. Detta berömda Gap kan vara det lilla tomrummet på stjärnhimlen mellan stjärnbilderna Sagitarius (väduren) och Pisces (fiskarna), precis vid vintersolståndet, där solkalendern börjar, där året börjar, där skapelsen börjar. Pisces kan vara en ko, som jag hittat på Gallehus Gyllene horn. Det skulle alltså kunna vara Audhumbla.

  1. Snön smälter bort. Landet reser sig inte ur vattnet, det är vattnet i form av snöslask och is som drar sig tillbaka och blottar landet.

Gröna grödor gror. Man syftar nog på grödor som violer, maskrosor, brännässleblad och frön, björklöv, kvanne, tall- och granskott. Nu finns gratis mat överallt för de som överlevt vintern. Gott, gratis och extremt nyttigt.

Burs tre söner är Woden, eller Oden, Wili vilket betyder ”Vilja”, och We eller Ve. Ve betyder som liksom ordet Vi och Vit ”helig” eller ”helig blotplats”. Vitt är en helig färg, som tex svanen och den vita blomman balders brå och den heliga vita leran som Yggdrasils stam kletas in med. Många gudar kallas ”den vite asen” som betyder ”den helige guden”. Spå-runor kastas på ett vitt tygstycke.

Alternativ betydelse för We: I Bondepraktikan från 1508-1662 är ordet Wee en synonym för ”smärta” eller ”leda” ett tiotal gånger. ”För hiertas och Magans wee”, som i uttrycket ”väl och ve”.

Odens namn: Oden, Odin, Oðin, Oðinn, Woden, Wodan, Wotan… förutom att hans namn uttallas olika av olika folk så har han över 200 namn. Det finns en lista på Wikipedia. ”Proto-Germanic Wōdanaz. Related to Wōdaz (“raging”). From a pre-Germanic *Wātónos. Scandinavian Odin and English Wednes (in Wednes-day) are not exact cognates but rather continue Common Germanic *Wōdinaz, pre-Germanic *Wātenos. The form with -i- appears to have been present in Scandinavia and Frisia.” (Wiktionary.org).

Ygg betyder förmodligen ”hemsk” eller ”rasande”. Drasil betyder bärare på fornisländska, till skillnad från ”häst”, ordets betydelse på modern isländska, på samma sätt som man kan kalla en häst för springare eller kuse. Yggdrasil betyder således Odens Bärare, och man antar att namnet syftar på tillfället då Oden offrar sig själv till sig själv för att lära sig runskrift och runmagi genom att hänga sig i ett träd i nio dagar. Med lite mer shamanistiska glasögon kan man kanske gissa att Oden ger sig ut på trumresa och har trädet som bärare, och han lär sig shamanism.

Oden är enligt indoeuropeiskt mönster en ”Sky Father”, främst via hans korpar som flyger i skyarna och ser och minns allt, och hans fru Iordh är ”Earth Mother”. Iordh kallas även Frigg, Fjorgyn, Hlodun, Jorth. Iordh kan vara en feminin version av Njord (Njord, njörd, njärd… namnen på de nordiska gudomligheterna uttalades säkert olika beroende på folk, kult, tillskrivna gudomliga egenskaper, plats, och period).

 

  1. ”Solen kastar söderifrån” tolkar jag som att vi befinner oss vid vintersolståndet, 21 december, då det hedniska solåret börjar, och solen står vid middagstid lägst på hela året, dvs längst söderut. Soluppgången sker även längst söderut, mot sydost, på hela året. I två avseenden skiner solen alltså ”från söder”. Nu vill man veta i vilket hus solen går upp, dvs i vilket stjärntecken. Solen vobblar (precession på engelska) och de fyra axlarna för sommar- och vintersolstånd och vår- och höstdagjämning vandrar runt zodiaken i en cykel på 25771 år, och solen står i varje stjärntecken ungefär 2000 år. Om hundra år kommer vi komma in i Acquarius, Vattumannens hus. Vi har sedan år noll, dvs Jesus födelse, och de senaste två tusen åren befunnit oss i Pisces, dvs Fiskarnas hus. Sex av Jesus lärjungar var fiskare. Jesus bryter fem bröd och två fiskar (fiskarnas stjärntecken har sedan egyptierna bestått av två fiskar). Bet Lehem betyder ”brödets hus”. Det är brytningstid och man träder in i Fiskarnas 2000-årsperiod. Innan fiskarna var det Väduren, Aries, och ungefär 4000-2000 f.kr var det Taurus, Oxens eller snarare Tjurens period. Tänk Moses och den gyllene kalven. Tänk Audhumbla.
  2. Domarringen, med tolv stenar, som kanske representerar årets tolv månader, och himlens 12 stjärntecken, eller ”hus”.

De tolv asarna, eller de tolv månaderna, har rådslag om hur de ska skapa året som komma skall. Hur många dagar och månader ska året innehålla?

Alla kulturer från sumererna till hedningarna följde solens och månens kalender, med 12 månader om 30 dagar och en trettonde månad för att jämna ut. Hos hedningarna låg den trettonde månaden enligt vissa källor efter sommarsolståndet. Enligt vissa cykler lade man till dagar efter Yule, för att kalendern skulle kunna löpa i evighet. Ett dygn är inte exakt 24 timmar, jorden roterar ett varv runt sin axel på 23 timmar 56 minuter, och ett år är alltså inte exakt 365 dagar. Dessutom räknade man inte tiden i dagar utan i nätter. De kristna har löst det med skottår, enligt andra metoder lade man till några dagar efter Yule innan den vanliga kalendern började, därav Annandag Jul, Tjugondedag Jul etc, som är ett arv efter den hedniska kalendern där man lade till upp till tjugo dagar.

Ledtrådar om stjärntecken är att Orions bälte kallats Frejas Dis-stav dvs Frejas trollstav av allmogen i Sverige. Är Oden solen? Är Karlavagnen Karl-Tors vagn? Orions bälte kan vara ”de tre vise männen”, dvs de tre bröderna, Oden, Vile och Ve.

  1. Guldåldern: våren, alla är lyckliga. Gårdarna skrivs ”Tunen”, vilket betyder gård. Alla ortsnamn med ändelsen -tuna härstammar från järnåldern, liksom -stad och -sta, vilket härstammar från ”eldstad”.

”Tills trenne kom”: Många verser har med talet tre att göra. Kan det vara så att om Völuspa är en dikt om året, då markerar dessa 3-enigheter en ny månad? I den babyloniska boken om stjärntecken och zodiaken, ”Three stars each”, representeras varje månad och stjärntecken av tre stjärnor. Se även de tre vise männen. Denna 3-enighet finns i flera världsuppfattningar, från Babylonien och Egypten till kristendomen och asatron.

Jämför Vaftrudnismål vers 49:

Trenne mäktiga,

färdas genom landet,

Mögtrases möar;

Hamingjor är de,

där de far genom världen,

fast de från jättar kommer.

Hamingjor är ”hamnskiftare”, dvs varelser som byter skepnad, vilket även asagudarna och jättarna kan. Hamingjor är synliga. Hamingjor kan vara goda eller onda. Fylgjor är ”följare”, en persons eller ätts alter ego, ett djur eller en kvinna som följer med och ger tur och beskyddar denne eller dennes ätt, alltså en skyddsängel eller totemdjur. Fylgjan speglar tex en persons karaktär. Fylgjor är osynliga utom i drömmar. Djur i gravar kan vara symboler för personers skyddsdjur. Tanken går till vanernas vildsvin, tors bockar, odens korpar, frejas katter och vildsvin, odens krigares bärsärkar och ulvsärkar.

  1. Vilka sädesslag ska man så, och när? När ska man skörda?
  2. Ett vilt tolkningsexperiment: Där var Mörsugur, (december på isländska)

Främst bland månaderna. (Första månaden i vikingarnas kalender).

Andra månader kom därefter.

De frön och plantor,

Många sådde,

Som kom ur jorden,

Enligt månadskalendern.

Månad = ”Manudur”. Man tänker på ordet ”duration”, ”during”, alltså en tidsenhet. Durin = tidsenheter, i plural. Månader. ”Man”=Minne. ”Manudur”= Tidsenhetsräknare.

Obekväm fråga: Hur kan gudarna skapa ”människoliknande” gestalter, om människorna föds först sju verser senare, i vers nr 17? Alltså är det någonting i det hedniska narrativet som vi moderna läsare missförstår och samtidigt felöversätter.

11.

Ny och nedan. Månens faser, fullmåne och nymåne.

Ur Bondepraktikan från 1508-1662: ”Huruledes man kan weta när Månan växer eller tager aff, hwilket är swåra (mycket) nyttigt för såningh, planteringh, bygning och annat: När som Månen är så wänd, at tu medh tin wenstra hand kan taga uthi Månans bucht, tå är Tekn at thet är Nyy, och att Månen växer. Men om tu kan medh tin höghra hand grijpa ther uthi, tå är thet Nedan, och Månan tager aff.”

Se även vers 5, där solens högra hand nämns i samband med månen.

Nord och syd, öster och väster. Man definierar de fyra axlarna i sol- och månkalendern, de fyra punkterna Vintersolståndet, där solen står som lägst på himlen mitt på dagen och man firade Yuleblot, Vårdagjämning, Sommarsolståndet där solen står som högst på himlen mitt på dagen och där man firade midsommarblot, samt höstdagjämning. Vår och höstdagjämningarna är de dagar mitt emellan vinter och sommarsolstånden, där dagen är exakt lika lång som natten.

Här börjar flera verser med dvärgnamn, som jag anser är gåtor om olika månaders namn och vad man gör under olika månader, tex skär, virar hökärvar, etc…

Dessa verser är därför extremt svåröversatta och jag lämnar dem här på fornisländska.

  1. Är dessa dvärgar olika metaller? Myrmalm, torvmalm, bergmalm?
  2. Säden växer upp, och sädesfälten lyser som guld.
  3. Andra översättare översätter till exempel såhär:

”Sedan kom tre

utav den flocken,

mäktiga och milda

till gården.”

(Lönnroth)

Originaltexten lyder:

”Unz þrír kvámuór

því liði

öflgir ok ástkir

æsir at húsi”

(Heimskringla.no)

Min tolkning av ”því liði” eller som det uttalas ”Thwee Lidthi” är att det betyder ”Twilight” dvs ”gryning”. Det passar bättre in i narrativet och skulle kunna justifieras på följande vis:

Twilight: Light from the sky when the sun is below the horizon at morning and evening. Late 14 ct. A compound of Twi and Light. Cognate with Middle Flemish ”twilicht”, Dutch ”tweelicht”,Middle High German ”zwielicht”. Exact connotation of Twi- is unclear, but it appears to refer to ”half” light rather than the fact that twilight occurs twice a day.

(Etymonline.com)

Innebörden av raderna är enligt mig således:

Tills man såg tre

I gryningen

mäktiga och milda

Stjärnor i ”huset” = (stjärntecknet) där solen går upp.

Man kanske talar om Orions bälte, även kallat Frejas dis-stav (trollstav) samt De Tre Vise Männen, de som kom när Jesus föddes. Det finns skandinaviska ”brakteater”, amuletter, där Tyr är avbildad med tre stjärnor i bältet.

  1. Det står egentligen ”vit lera” men är det inte en kenning, eller omskrivning, för ”vit snö”? Vitt var en helig färg, tex var den vita svanen någon valkyria eller Freja som i svanhamn eskorterade de ”korade”, utvalda personernas själar antingen då de dött, eller nya själar som skulle födas, vilket senare förvanskats till att ”storken kommer med nyfödda”. Den vite Balder gav namn åt den vita blomman Baldersbrå, Heimdall kallades den Vite Asen, se även benämningen ”Vite krist”. Man sejdade, spådde, genom att kasta ut nyskurna runförsedda kvistar på ett vitt tygstycke.

Hyndlaljod 34. Inom sibirisk shamanism och ungersk paganism finns en skepnadsskiftande gud, Ürdüng, eller Ördög, senare Erlik, som har nio söner och nio döttrar. Heimdall föddes av nio mödrar som även är systrar, dvs någons nio döttrar.

  1. Betyder Gullveigu ”den guldlysande på vagnen?” Då skulle det kunna vara moder jord Nerthus, den germanska gudinnan som den romerska historieskrivaren Tacitus beskriver i sitt verk Germania runt år 98 e.kr. Hon drogs runt på en vagn, och där hin befann sig rådde fred, eller sk ”guldålder”. Om hon även kallas Niörun, kan det vara vanaguden Niörders syster eller fru. Deras barn är i så fall Frej och Freja.
  2. Ofta översatt ”Glädje gav hon åt ont folk”. I Hauksbok har man skrivit ”Glädje gav hon åt kvinnofolk”. Jag tycker att betydelsen inte passar med kontexten, varför skulle man bjuda in en völva, eller spåkvinna, som man avskydde? Jag översätter till ”Glädje gav hon åt bittert folk”, baserat på kontext. Jag tänker ”Se på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår…” dvs Lucia. Är völvan Heidi motsvarigheten till Hecate, och om hon kom i kristen version som Lucia på kontinenten, kanske det även passade in här uppe i norden.

Ogräs kommer alltid tillbaka. Eller menar man multipla bryggningar av öl, som fått spontanjäsa genom att man stoppar en pinne med deg-rester i satsen?

Är det möjligt att jämföra Heidi med den grekiska spåkvinnan Hecate, (uttalas Hekate)? Hon var hushållens beskyddare, och man dyrkade henne inte i tempel utan man hade ett altare i hemmet vid dörrtröskeln, och städer hade ett altare vid stadsporten för att skydda mot gengångare. Det finns grekiska statyer av henne med tre kroppar, från 300 fkr. Hon var även associerad med 2 hundar, 2 ormar och man offrade kött åt henne vid ett altare vid trevägskorsningar. Hon använde magi och läkeörter. Zeus gav henne stora gåvor, bla kunde hon lugna stormar och var därför dyrkad av sjöfarare. Man tillbad henne då man offrade dyrbara saker. På vissa platser sågs hon positivt, på andra negativt. Hon verkar ha tagits in i den grekiska gudavärlden efter en konflikt med de traditionella gudarna.

Jag tänker ”Se på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår…” dvs Lucia. Är völvan Heidi motsvarigheten till Hecate, och om hon kom i kristen version som Lucia på kontinenten, kanske det även passade in här uppe i norden.

  1. Versraden lyder ”Oden kastade”, men vikingatidens lyssnare förstod att man menade ”Oden kastade sitt spjut Gungnir”. Detta kan ha ett samband med traditionen att smycka sina vapen med en besvärjelse, nämligen att måla Krigargudens (förmodligen då Odens eller Tyrs) namn två gånger på sitt vapen. De hedniska krigarna kastade sedan i stridens inledning ett spjut över fiendestyrkan, kanske med en korpfana, man ”vigde dem åt Oden”, man använde sig av psykologisk krigföring för att plantera i motståndarnas omedvetna att de skulle stupa. Några av källorna till fanorna på vikingatiden är en avbildning av ett spjut på Bayeuxtapeten, samt ett mynt, med så kallade ”Hrafnsmerki”, eller korpfanor, med en svart korp och nio röda blodsdroppar eller eldsflammor. Hedningarna bar korpfanor och ”skräckhjälmar” för att injaga skräck i fienden. Andra traditioner var att uttala krigargudens namn två gånger innan man gick ut i strid.
  2. Man skördar på fälten
  3. Ringar. Menar man de hål, eller portar, som shamaner använde för att resa till de andra världarna?
  4. Man sållar agnarna från vetet.
  5. Balder, den ljuse guden som alla älskar och ingen kan säga någonting ont om, är sommarsolståndet, slutet av juni. Balder bor i Breidablick, och man kan se månen och solen samtidigt några dagar senare. Fast man måste ha bred blick, då de är på varsin sida om horisonten. Balders månad är solmanudur, juli enligt den isländska kalendern. Balder dödas av Höder, eller Hönir som han även kallas (heyannir, isländska namnet på augusti).

MIDSOMMARBLOT och SOMMARSOLSTÅND.

  1. I flera indo-europeiska kulturer figurerar två tvillingar, tex Castor och Pollux hos romarna, som dödar varandra. Är dessa bakgrunden till stjärntecknet Tvillingarna?

Enligt hednisk lag måste dråp straffas med dråp. Alla gudarna hade roat sig med att kasta vapen på Balder, de har alltså deltagit i leken som orsakade hans död. Det måste födas en son som är oskyldig för att kunna hämnas, och Oden föder en son som ger dräparen sitt straff. Härmed undviks en släktfejd och blodsvendetta som ingen tjänar på. Vale betyder ”val”, man kanske menar att de två sidorna ”väljer” den bästa och minst blodiga lösningen.

  1. Loke skiftar ofta hamn, eller förvandlar sig till tex ett djur eller någon annan person. Nu ligger han i sin riktiga hamn, eller sin riktiga skepnad.
  2. Sindraätten är en dvärgaätt. En åker med en sorts sädesslag, som man ska brygga öl av?
  3. Dörren vetter norrut. Då någon dog i ett hus öppnade man en liten ”själs-dörr” som vette norrut. Detta har gjorts i allt ifrån Österrike till Turkiet. Enligt shamanistisk sed måste själen kunna resa till de andra världarna genom ett hål. Shamanska spåkvinnan Hecate förknippades ju med ormar. En strand av lik, är det fallna kämpar på slagfältet, eller en plats där man luftbegrav personer och där korpar och vargar frossade?
  4. Tröska, mala? Vargen sliter i kött, är det ett ”plog-årder”, skulle kunna vara en omskrivning för ”ardher” dvs plogbladet som sliter i Ymirs kött dvs jorden?
  5. Det känns verkligen som att denna vers handlar om stjärnor… stjärnan i öster, (solen), går över Fenris, Hels och Midgårdsormens stjärntecken? Månen döljs…
  6. Vargen sliter i kött, jämför ordet Harg, ”helgedom”. Man dyrkade naturen, fruktbarhet (vaner) och jordbruk. Åkern var en helig plats. Gudarnas tempel är kanske åkern, som plogårdret dvs vargen sliter i.

Man kanske menar att döda personer enligt klassisk shamanistisk sed luftbegravts och korpar eller vargar äter upp deras kroppar. En kenning för att döda någon var ”att ge korparna föda” och ”ge vargarna föda”.

Ordet ”varg” eller ”varger” har olika betydelser, från varg, ulv, till odjur, mördare, plundrare, och verkar även ligga bakom namnet ”varjager”, skandinaviska krigare som for i österled för handel och krig.

Färgas röd… det är dags för rönnbär, lingon, nypon och blad som rodnar.

Nu börjar hösten.

Det kollektiva traumatiserande minnet av en flerårig solförmörkelse som orsakade en svältkatastrof kan ha sitt ursprung i ett vulkanutbrott på andra sidan jorden.

En extrem klimat-anomali inträffade nämligen 535-536 e.kr. Det var den kallaste perioden de senaste 2000 åren. Man tror att anomalin berodde på ett stort damm-moln som eventuellt orsakats av ett vulkanutbrott i tropikerna, eller nedfallande partiklar från rymden. Effekten blev global och förödande.

Den östromerske, eller det vi idag kallar bysantinske, historikern Procopius nedtecknade år 536 angående kriget mot vandalerna, (skandinaviska vanadyrkare som erövrade spanien, (v)andalusien?), ”during this year a most dread portent took place. For the sun gave forth its light without brightness… and it seemed exceedingly like the sun in eclipse, for the beams it shed were not clear”.

The Gaelic Irish Annals innehåller följande anteckning: ”A failure of bread in the year 536 AD” – the Annals of Ulster, och i the Annals of Inisfallen kan man läsa ”A failure of bread from the years 536–539 AD”.

Det är alltså fråga om Fimbulvintern, ”den stora vintern” som förebådar Ragnarök.

  1. Traditionellt översätts denna vers : ”Där satt på högen, och spelade harpa, odjurens herde, den glade Eghter. För honom galer, i galgträdet, den röda fagra tuppen, som Fjalar heter.”

”Glad” kan betyda glad men även kåt. Jag har valt ordet ”lockande”.

”Haugi” översätts Högen. På island finns å andra sidan en lagun som heter Laugin. Ordet lagun, lake, lac, kommer från detta ord. L-runan, som heter Laugin, betyder vatten. Snorri Sturlusson skriver att dagens Mälaren heter Lauginn. Laugi betyder Sjö, hav, ström, bäck, källa. Veckodagen lördag sägs ha fått sitt namn efter Lögardagen, då man tvättar sig med vatten.

Ingen vet vem ”Eghter” är inom den hedniska mytologin. Däremot finns otaliga namn för Näcken, alltifrån Nechter, Nykk, Nokk, Nekken, Old Nick. Några varianter är fornsvenska Neker, och Negter. Näckrosen har fått sitt namn därifrån.

Det man allmänt kan tillskriva denne Näcken är att han är en hamnskiftare, i vissa regioner är han manlig, i vissa är hon en kvinna, tex nymfer som lockar folk ner i vattnet så att de drunknar, och vattenrån som ibland har fiskstjärt. Rån är för övrigt namnet på vattnets gudinna. Näcken kan komma i form av en orm eller en vit häst som dränker sin ryttare. Näcken sägs spela så vackert och glatt, att träden dansar och forsen stannar. Man kan undkomma drunkningsdöden genom att ropa odjurets namn.

Nekken har indoeuropeiskt ursprung, liksom Nekro och Negro. Nechtergall på medellågtyska betydde ”nattsångaren”. Näktergal. Nightinggale. Är Fialar en tupp eller kanske en näktergal? Eller en örn? En kenning för örn är ”eggðir” i Snorri Sturlassons Skaldskaparmal. Näcken är kanske en jätte som kan ta örnhamn.

  1. Andra översättare skriver ”det är hårt i världen, mycket hordom.” Jag har funderat över detta i ett halvår och kommit fram till att jag anser att det hetat ”Det är hårt i världen mot de hårda”. Det fornnordiska Hård blir Hårdum i plural dativ, alltså, ”det är hårt i världen, (åt) de hårda”.

”Scalm” är ett ord som andra översättare ger betydelsen ”svärd”. Scalm kan betyda allt ifrån benpipa, smalben, träspång, träsvärd… det kan även betyda lik. Kanske en kenning för benpipa. Jag har valt ”likens tid” istället för svärdens tid”, dels för att svärd var elitkrigares beväpning, och dikten handlar mer om gemene man, folket i allmänhet.

”Jättekvinnor flyger”. Menar man korpar eller kanske svanar, som hämtat de dödas själar, eller som kommer med nya själar som ska återfödas?

Annars menar man nog Harpyor från den grekiska mytologin, kvinnor med vingar som rövar bort folk. De avbildades ursprungligen som kvinnor med örnvingar, men senare under antiken blev de örnar med kvinnohuvuden. Det är dessa som inspirerat Astrid Lindgrens ”vildvittror”, vittror är dock i nordisk folktro någonting helt annat.

  1. ”Mimers söner” kan vara en kenning för ”jorden”. Oden tar farväl av Mimers huvud. Inom shamanism separeras kroppen från huvudet där anden finns, vid tex en luftbegravning som brukats från Nordamerika och Tibet till Turkiet och förmodligen i Skandinavien. Shamanen Oden bevarade Mimers ande, men måste slutligen separeras från den. Vid en luftbegravning äter gamarna eller korparna upp kroppen men de bevarar huvudet (man separerar det fysiskt från resten av kroppen), som de eskorterar i svanskepnad till de andra världarna. Valkyriorna och Freja kan ta en svans skepnad.

48 ”Medan örnen skränar”, är det Hräsvelger, eller Hräsvelgir, ”likslukaren”, som flaxar och skapar Nordanvinden?

”Sliter i kött med sin näbb”, är detta nordanvinden som biter genom märg och ben?

50. Dvärgar stönar framför bergens dörrar. Om dvärgar är växter och metaller, så kanske man här menar att sädeskornen mals mellan kvarnstenar. Inom shamanism är ett hål en dörr, tex till andevärlden.

  1. Sotsvart, en sorts Balrog. Växter ruttnar, löven färgas gula på träden.

Med ”Himlen klyvs” kanske man menar att man eldar upp löv och en eldslåga klyver natthimlen.

Elden är Surters frände. Elden är även Frejs magiska guldsvärd Lævateinn. Lævateinn kan utöver ”svärd” även betyda ”magisk stav”, dvs en del av en växt. Teinn eller Ten betyder kvist. Om Frej (Frö på fornsvenska) är växtlighetens gud, och Surter elderns, är det logiskt att de har samma svärd. En eld kan ju inte brinna utan ved, eller tex en magisk stav.

  1. Den ljuse är Frej, fruktbarheten, dräps av Svart, förruttnelse. Växter ruttnar inför vintern. Frej är ”angan tyr”, den ”älskade guden”.

Löven faller.

  1. Iordh, Odens fru, är kanske den nordiska släktingen till den germanska Nerthus, en fruktbarhetsgudinna som romaren Tacitus skrev om under första århundradet i sitt verk Germania. Många anser att den kvinnliga Nerthus blev den fornnordiska manliga guden Njörðr, eller Njord, av vanernas släkte. Kan Iordh möjligen vara Niordhs syster?
  2. Landet sänks i havet, är det snön som kommer? Är det Yuleblotets bål eller någon gammal tradition med tjärtunnor på stolpar som brinner i slutet av året?

Nu faller stjärnorna. Syftar man på det årliga stjärnregnet Geminiderna, som inträffar 12-14 december, och som syns bäst 13e december, dvs Lucia?

VINTERBLOT, eller YULEBLOT, och VINTERSOLSTÅND (21 december).

  1. Här lyder texten i Codex Regius ”Nu skäller Garm”. Fast Garm har ju redan blivit dräpt av Vidar…skribenten måste ha blandat ihop verserna. Det blir mer och mer rörigt de olika versionerna emellan ju längre fram man kommer i texten.
  2. Våren är kommen.
  3. Den blomstertid nu kommer.

60-61. Tre brödrapar ska överleva Ragnarök: Höder och Balder, Vidar och Vale, Magne och Mode.

De två bröderna ska styra som två kungar. Tanken förs till Spartas två kungar som styr tillsammans, eller roms två konsuler (duumvirate på latin), Kartagos domare, ungerska och germanska kungariken som haft ett statsskick som kallas Diarchy, från grekiska Di-Arkia, ”dubbelt styre”.

  1. En sal täckt av guld? Ett sädesfält?
  2. Mörkhugg är kanske en korp som antingen bär med sig andarna av döda personer till Hel, eller eventuellt kommer med nya själar som ska födas. Anspelar man på Cygnus stjärnbild som ofta inom shamanism?

 

 

Vafþrúðnismál, Vaftruodnismåal, Vaftrudnersmål, Vaftrudners Sång

 

Översättning Daniel Vagerstam 2018-03-12

 

Inledande kommentarer:

”Vafthrudner” betyder ”vävstark” och ”den som är duktig på att svara på svåra frågor”.

”Gagnråder” betyder ”den som råder över vem som vinner”. Hedningarna trodde för övrigt att det var Oden som bestämde vem som skulle vinna en strid. Odens valkyrior bestämde vilka krigare som skulle dö och följa med till Valhall.

Att tävla i kunskap heter att Freista, eller Fresta på fornnordiska. Freista betyder även att tävla, att utmana, att genomgå en prövning. Man tävlade i sina kunskaper om gudarna och deras namn och egenskaper. Det kunde även bestå i att genomgå en prövning som att stjäla skaldemjödet, genomgå en initiationsrit inom shamanism eller utforska nya världar. ”Får jag fresta med en bakelse?” betyder ju ”Får jag pröva din självdisciplin?”. ”Jag är frestad att bestiga det där berget”.

En Tul är någon som är kunnig i hednisk mytologi, magiker och skald.

Hreidgoter, ”ryttargoter”, kanske var ett generellt uttryck för vad de germanska folken, från Gutar till Götar och Goter kallade sig själva. Några av Odens namn är Gauter och Den Åldrige Göten.

Vers 35: Talar man om en luftbegravning inom shamanism? Vikingarna begravde sina döda. Menar Vaftrudnir att den kloke jätten lades på bår för att låta kroppen återvända till naturen, och ge korpar och vargar föda, som tex även nordamerikanska indianer? Huvudet begravs separat. Tänk på Mimers huvud, och se vad Vaftrudnir vill ska hända med den som förlorar kunskapstävlingen.)

Är detta en sorts ursprung till traditionen med skeppsbegravningar? Var de första båtarna på stenåldern urholkade trästockar? Det är bara en tanke jag har.

Enligt Lars Magnar Enoksen beskrivs en urholkad trästock, antingen en vagga eller ett begravningskärl, båda verkar sannolika. Jag lutar mer åt skeppsbegravning.

 

 

Oden sade:

1.

Råd mig nu, Frigg,

Det är dags att fara

Att besöka Vaftrudnis;

Ty stort vetande

Sägs jag ha om forntida ord,

Mäts det av den allvetande jätten?

 

Frigg sade:

2.

Håll dig hemma,

Ber jag dig Krigarfader,

I gudarnas gårdar;

Ty ingen jätte

Är så slug och stark

Som Vaftrudnis sägs vara.

 

Oden sade:

3.

Ofta har jag färdats,

Ofta har jag prövats, (Freistats)

Ofta har jag utmanat makterna;

Nu vill jag veta

Hur Vaftrudnis

Har det i sin sal.

 

Frigg sade:

4.

God hälsa när du far,

God hälsa när du kommer åter,

God hälsa må du ha på färden.

Må ditt vetande duga

När du skall, Åldrarnas Fader,

Med ord kämpa mot jätten.

 

5.

Så for Oden

Att pröva i ordkamp

Den vise jättens kunskap;

Han kom till en hall,

Som Ims fader ägde,

Så gick Ygg in.

 

Oden sade:

6.

Var hälsad, Vaftrudnir,

Nu har jag kommit till din hall

För att själv dig träffa;

Nu vill jag veta,

Om du klok är

Och en allvetande jätte.

 

Vaftrudnir sade:

7.

Vad är det för någon,

Som i min sal

Törs tala till mig så?

Ut kommer du ej

Ur min hall,

Om du ej är visast av oss.

 

Oden sade:

8.

Gagnråder heter jag,

Trött kommer jag av vandringen

Och törstig till din sal;

Längtat har jag länge,

Ty jag har länge farit,

Efter din gästfrihet, jätte.

 

Vaftrudnir sade:

9.

Varför står du där Gagnråder,

Och pratar vid ingången,

Kom och sätt dig i salen!

Vi ska nu pröva, (Freista)

Vem som vet mest,

Gästen eller den gamle Tulen.

 

Oden sade:

10.

Fattig man,

Som till en rik kommer,

Bör tala klokt eller tiga;

För mycket prat

Och babbel, slutar illa

För den som till kyliga främlingar kommit.

 

Vaftrudnir sade:

11.

Säg du mig, Gagnråder,

Där du på golvet står,

Och vill Freista och tävla i kunskap,

Vad hästen heter

Som varje dag drar

Dagen över alla kungariken?

 

Oden sade:

12.

Skinande Faxe heter

Den som över himlen drar

Dagen över alla kungariken;

Bäste hästen

Tycks den hos ryttargoter

Det skiner långt från dess man.

 

Vaftrudnir sade:

13.

Säg mig då, Gagnråder,

Där du står på golvet,

Och vill Freista och tävla i kunskap,

Vad djuret heter,

Som från öster drar

Natt över nådiga gudar?

 

Oden sade:

14.

Rimfaxe heter

Den som var natt drar

Natt över nådiga gudar;

Mulens droppar faller

Var morgon

Därav kommer dagg i dalarna.

 

 

Vaftrudnir sade:

15.

Säg mig då, Gagnråder,

Där du står på golvet,

Och vill Freista och tävla i kunskap,

Vad vattnet heter

Som vid jättars värld

Är gränsen mot gudarnas?

 

Oden sade:

16.

Ising heter det,

Som vid jättars värld

Är gränsen mot gudarnas;

Rinna öppet

Ska det för evigt

Utan att frysa till is.

 

(Är Ising vintergatan?)

 

Vaftrudnir sade:

17.

Säg mig då, Gagnråder,

Där du står på golvet,

Och vill Freista och tävla i kunskap,

Vad fältet heter

Där striden ska stå,

Mellan Surter och den Ljuse guden.  (Frej)

 

Oden sade:

18.

Vigrider, Stridsritten, heter fältet

Där striden ska stå

Mellan Surter och den Ljuse guden;

Hundra rastmil

Åt varje håll,

Så brett är fältet som väntar.

 

Vaftrudnir sade:

19.

Klok är du, gäst,

Kom till jättens bänk,

Låt oss vidare samtala;

Huvudet, tycker jag,

Den visaste får behålla,

gäst, efter vår tävling.

 

Oden sade:

20.

Säg mig då för det första,

Om din kunskap duger,

Och du, Vaftrudnir, vet,

Hur jorden uppkom,

Och himlen ovan

du kloke jätte.

 

Vaftrudnir sade:

21.

Ur Ymirs kött

Blev jorden skapad,

Och av benen berg,

Himlen byggdes

Av jättens skalle,

Och av blodet kom haven.

 

Oden sade:

22.

Säg mig för det andra,

Om din kunskap duger,

Och du, Vaftrudnir, vet,

Varifrån Månen kommer

Som far över alla mänskor,

Och Solen på samma vis.

 

Vaftrudnir sade:

23.

Mundilfare heter

Han som är Månens far,

Och Solens på samma vis;

Över himlen hastar de

varje dag

mäter årens tider.

 

Oden sade:

24.

Säg för det tredje,

Om du klok dig kallar,

Och du, Vaftrudnir, vet,

Varifrån Dagen kommer

Som far över riken,

Och Natt, med mörker.

 

Vaftrudnir sade:

25.

Delling heter (den ljuse)

Han som är Dags far,

Och Natt föddes av Nörvi.

Ny och Nedan (nymåne och fullmåne)

Skapade de nådiga gudarna,

För att mäta ålder och år.

 

Oden sade:

26.

Säg för det fjärde,

Om du klok dig kallar,

Och du, Vaftrudnir, vet,

Varifrån Vintern kommer,

Och den varma Sommaren,

I kloka gudars gryning?

 

Vaftrudnir sade:

27.

Vindsval heter, (den kalla vinden)

Den som är Vinterns far,

Och Såsöder sommarens; (den milde, behaglige)

(Här saknas den sista raden, det finns en tillagd rad från 1600-talet i vissa översättningar)

 

Oden sade:

28.

Säg för det femte,

Om du klok dig kallar,

Och du, Vaftrudnir, vet,

Vem som äldst är av asar,

Och Ymirs ättlingar,

Arla i urtiden.

 

Vaftrudnir sade:

29.

Otaliga vintrar

Innan jorden skapades,

Blev Bergelmir född, (vrålande björnen alt. den i berget vrålande)

Trudgelmir (den kraftigt vrålande)

Var hans fader,

Som av Aurgelmir var kommen. (=Ymir: dånaren, jämraren)

Oden sade:

30.

Säg för det sjätte,

Om du klok dig kallar,

Och du, Vaftrudnir, vet,

Varifrån Aurgelmir kom,

Med jättars söner,

Den förste av kloka jättar.

 

Vaftrudnir sade:

31.

Ur Elis vågor

Stänkte giftdroppar

Som växte och blev jättar;

Där ur vår ätt

Kommer allesammans;

Därför är vi alltid onda.

 

Oden sade:

32.

Säg för det sjunde,

Om du klok dig kallar,

Och du, Vaftrudnir, vet,

Hur han barn fick,

Den modige jätten,

Utan en jättekvinnas kärlek.

 

Vaftrudnir sade:

33.

Under händerna växte,

Under omtalade rimtursen, (isjätten)

Mö och man tillsammans.

Vid fötterna föddes,

Och den kloke jätten fick,

En sexhövdad son.

(en sex huvuden hög son”?)

 

Oden sade:

34.

Säg för det åttonde,

Om du klok dig kallar,

Och du, Vaftrudnir, vet,

Vad det första är som du minns

och lärde först,

du allvetande jätte.

 

Vaftrudnir sade:

35.

Ett otal vintrar

innan jorden skapades,

då föddes Bergelmir;

Det första jag minns

är då kloke jätten

lades på bår.

 

 

 

Oden sade:

36.

Säg för det nionde,

Om du klok dig kallar,

Och du, Vaftrudnir, vet,

Varifrån vinden kommer,

som över vågorna blåser,

osynlig själv över haven.

 

Vaftrudnir sade:

37.

Hräsvälger heter, (likslukaren, själasväljaren)

den som sitter vid himlens ände,

en jätte i örnhamn; (i örnskepnad)

av hans vingar

blåser vinden

över alla mänskor.

 

Oden sade:

38.

Säg för det tionde,

om du gudarnas öden

allas, Vaftrudnir, vet,

Varifrån Njorder kom (kraft, styrka)

till asarnas söner,

 

Här följer en nyskriven oursprunglig avslutning på versen enligt Lars Magnar Enoksen. Personligen är jag inte expert nog att avfärda eller bekräfta innehållet, även om orden och formuleringen möjligtvis är modernare än resten av dikten:)

 

hov och harg

råder han över i hundraden,

men växte ej upp bland asar.

(hov och harg är hednatempel, kulthus och altare.)

 

Vaftrudnir sade:

39.

I Vanaheim

skaptes han av visa makter,

och gavs som gisslan till gudarna;

efter Ragnarök

återvänder han

hem till visa vaner.

 

Oden sade:

40.

Säg för det elfte,

vart man på tunet (gården eller tingsplatsen)

strider var dag

faller i kampen,

och rider hem från striden

för att sitta med vänner samman.

 

Vaftrudnir sade:

41.

Alla Enhärjare (krigare i en och samma här)

på Odens tun,

strider var dag,

faller i kampen,

och rider hem från striden

för att sitta med vänner samman.

(Vaftrudnir menar här alltså Valhall, ”de stupades hall”)

 

Oden sade:

42.

Säg för det tolfte,

om du gudarnas öden

allas, Vaftrudnir, vet,

om jättars runor (magiska runor, eller hemligheter/kunskaper)

och alla gudar

att du sanning kan säga,

du allvetande jätte.

 

Vaftrudnir sade:

43.

Om jättars runor

och alla gudar

kan jag sanningen säga;

Ty till alla

världar har jag färdats,

till nio världar,

ända till Nifelhel där nere,

bland de döda i Hels hallar.

 

Oden sade:

44.

Ofta har jag färdats,

Ofta har jag prövats, (Freistats)

Ofta har jag utmanat makterna;

Vilka mänskor får leva,

då vi alla får lida,

under Fimbulvinern?

(Fimbulvintern, den långa vinter som föregår Ragnarök)

 

Vaftrudnir sade:

45.

Liv och Livtrase,

där få leva kvar,

i Hoddmimers skog; (Hodd = skatt i Mimers skog dvs Yggdrasil, alltså en kenning för världen)

morgonens dagg

kommer vara deras mat,

så att nya ätter kommer.

 

Oden sade:

46.

Ofta har jag färdats,

Ofta har jag prövats, (Freistats)

Ofta har jag utmanat makterna;

Varifrån kommer solen,

på himlens tomma slätt,

när denna har slukats av ulven?

 

Vaftrudnir sade:

47.

En dotter

föder Alfrödul (alvglans, solen)

innan hon slukas av ulven;

hon ska rida

då gudarna gått under,

på moderns väg.

 

Oden sade:

48.

Ofta har jag färdats,

Ofta har jag prövats, (Freistats)

Ofta har jag utmanat makterna;

Vad är det för möar,

som jagar över havet,

och med visdom far?

 

Vaftrudnir sade:

49.

Trenne mäktiga, (Nornorna?)

färdas genom landet,

Mögtrasers möar; (Mögtraser=önskade söner, en kenning för världen)

Hamingjor är de, (hamnskiftare, skepnadsskiftare)

där de far genom världen,

fast de från jättar kommer.

 

Oden sade:

50.

Ofta har jag färdats,

Ofta har jag prövats, (Freistats)

Ofta har jag utmanat makterna;

Vem ska råda över asars

och gudars ägor,

då Surters låga slocknar?

(Efter ragnarök)

 

Vaftrudnir sade:

51.

Vidar och Vale (Två av Odens söner)

får gudarnas visten,

då Surters låga slocknar,

Mode och Magne

ska Mjölnir ha

då hammarsvingarn stupat (Tor, deras far)

 

Oden sade:

52.

Ofta har jag färdats,

Ofta har jag prövats, (Freistats)

Ofta har jag utmanat makterna;

Vad blir Odens öde,

i slutet,

då makterna går under?

 

Vaftrudnir sade:

53.

Ulven sluka (Fenrisulven)

Allfadern skall, (Oden)

det ska Vidar hämnas;

den kalla käften

ska han klyva

vid världarnas strid.

 

Oden sade:

54.

Ofta har jag färdats,

Ofta har jag prövats, (Freistats)

Ofta har jag utmanat makterna;

Vad viskade Oden

innan likbålet steg,

i sin sons öra? (i Balders öra)

 

Vaftrudnir sade:

55.

Ingen vet,

vad du i forntiden

sade i sonens öra;

med dödsdömds mun

har jag talat med dig

om Ragnarök.

Nu har jag mot Oden

tävlat i ordkamp,

du är dock alltid den visaste.

 

 

 

 

Balders Drömmar – Baldrs draumar – Vegtamskviða

 

Översättning och tolkning av Daniel Vagerstam 2017-04-05

 

Inledande kommentar:

Balder, fornnorska/fornisländska Baldr, vilket betyder ”den lysande”, ”den starke” eller ”herren”, är en av asa-gudarna i den nordiska mytologin. Son till Oden och Frigg, make till Nanna och far till Forsete. Balder bor i Bredablick.

Balder sägs vara bäst av asar. Det är omöjligt att säga något ont om honom. Han är vacker, ljus, god, vis och omtyckt, men hans domar äger inte bestånd. De andra gudarna brukar säga, att så länge de har kvar Balder, så kan det inte gå alltför illa för dem. Därför blev de mycket rädda, när han började drömma mardrömmar om att han skulle bli mördad.

 

1

Samman var asarna

alla på ting,

och asynjorna,

alla vid samtalet.

Och där rådslog

mäktiga gudar

om vad Balders

onda drömmar bådade.

(Man satt om rådslog om hur man skulle lägga upp årets kalender som var unik för varje år då man följde månen och solen.)

2

Upp steg Oden,

Åldrige Göten,

och han på Sleipner

sin sadel lade.

Så red han därifrån ner

till mörka Hel.

Han mötte hunden

som från Hel var.

3

Blodig var den,

framme på bröstet,

och mot Galdrars Fader

skällde den länge.

Fram red Oden,

dundrande på vägen.

Han kom så till höga

hallarna i Hel.

4

Då red Oden

öster om porten

där han visste fanns

Völvans grav.

För den trollkunniga

sjöng han dödsgalder

tills hon tvingad reste sig,

och talade med vålnads ord.

5

Vem är den

för mig okände

som tvingar mig upp

ur tung sömn?

Täckt av snö var jag,

och slagen av regn,

och drypande av dagg.

Död var jag länge.

 

Oden sade:

6

Vägvis jag kallas,

Son av Vålnadskännarn.

Berätta mer om Hel,

såsom jag, om övervärldarna.

Åt vem är bänkar,

med ringar beströdda,

flotta och fagra,

täckta med guld?

 

(I framtiden då Balder är död, tar Oden och ger sin ring Draupner, ”dropparen”, som gravgåva åt sin son. Åtta nya ringar droppar av Draupner var nionde natt. Völvan, ”spåkvinnan”, låter alltså Oden skåda in i framtiden och se högar av guldringar som droppat av Draupner nere i Hel.)

 

Völvan sade:

7

Här står åt Balder,

det bryggda mjödet,

skimrande dryck,

täckt av sköld.

Asasöner väntar

i spänning.

Tvingad jag talade,

nu skall jag tiga.

 

Oden sade:

8

Tig ej Völva,

dig vill jag fråga,

tills allt jag vet,

jag vill nu veta:

Vem skall Balders

bane bli?

Och Odens son,

utses att dräpa?

 

Völvan sade:

9

Höder bär däruppe

en kvist till tinget.

Han skall Balders

bane bli,

Och Odens son,

utses att dräpa.

Tvingad jag talade,

nu skall jag tiga.

 

(Höder bär en pil med en mistel som spets, som han fått av Loke. Han går till tingsplatsen, där gudarna roar sig med att skjuta prick på den odödlige Balder. Han är nämligen osårbar mot allt utom misteln.)

Oden sade:

10

Tig ej Völva,

dig vill jag fråga,

tills allt jag vet,

jag vill nu veta:

Vem ska för Höders dåd,

blodshämnd utkräva,

och Balders bane,

på bål lägga?

 

Völvan sade:

11

Rind föder Vale

I salar västerut.

Så ska Odens son,

en natt gammal,

ej hand tvätta,

eller huvud kamma,

förrän på bål han lägger

Balders baneskytt.

Tvingad jag talade,

nu skall jag tiga.

 

(Även bland gudarna gäller blodshämnd som lag. Ibland räcker det med ”mansbot”, eller böter, men inte i detta fall. Alla gudarna är ju dock medskyldiga till Balders död, de har stått och skjutit prick på honom. Endast en gud som inte var född, och medskyldig, kan utkräva blodshämnden på Höder. Alltså föds Vale.)

 

Oden sade:

12

Tig ej Völva,

dig vill jag fråga,

tills allt jag vet,

jag vill nu veta:

Vilka är de möar,

som begråta hans älskade

och mot himlen kasta,

halsdukar mot skot?

 

(Skot betydde sköt eller kastade på fornsvenska, skautum på germanska: De nedre hörnen på ett råsegel. Förmodligen omtalas havsguden Ägirs och havsgudinnan Råns nio döttrar, de nio vågorna, som begråter Balder och Nanna, hans hustru som dog av sorg. Man kanske menar att de kastar sina halsdukar, dvs en ”kenning” (poetisk omskrivning) för att vågorna skvalpar över relingen på Balders och Nannas likskepp som slutligen sjunker)

 

Völvan sade:

13

Ej är du Vägvis,

Som jag trott.

Nog är du Oden,

Åldrige Göten.

 

Oden sade:

14

Ej är du Völva,

Eller vis kvinna,

nog är du trenne

odjurs moder.

 

 (Lokes fru Angerboda, moder till Fenrisulven, Hel och Midgårdsormen)

 

 

Völvan sade:

15

Rid hem, Oden,

råd har du fått.

Här kommer ingen

mer någonting få veta.

Loke är lös,

lederna ej bundna,

och gudamakterna sitt öde,

rider till mötes.

 

(Gudarna kommer rida till den sista striden i Ragna Rök, ”Makternas Öde”)

 

Kommentarer:

Balder är sommarsolståndet. Alla älskar sommarsolståndet, det är årets varmaste period. Vid sommarsolståndet och dagarna runtom ser man fullmånen och solen samtidigt på kvällen om man står på berget vid Birka, Sveriges berömda vikingastad. Med Balder börjar Solmanuður (juli), solmånaden på isländska. Höder dödar Balder. Höder är Heyannir (augusti), även kallad ormanuðudur, hömånad, eller skördemånad, på isländska. Då är det slut på att sitta och lapa sol, nu ska alla ut på åkern och slita. Hyrrokkin (klingar som heyannir, kasta om bokstäverna) är en jättinna som rider på en ulv och har två ormar som tyglar. Hon skjuter ut Balders likskepp. Hyrrokkin är motsvarigheten till lejonets stjärntecken.

Jag tror att det finns flera olika parallella lager av vishet invävd i dessa texter. Lagar, årstider, stjärnnavigering, psykologi, mysticism, historiska händelser, fiktiva karaktärer och naturväsen är alla inflätade i myterna.

 

En annan tolkning av denna text kan vara: Tänkaren (Oden) har en son, Mod (Balder), som genom förtal dödas av Krig (Höder). Då föds ett val (Vale), man har valet att döda och avsluta krig, eller låta Krig fortsätta leva.

Alltså: Någon ur en familj skryter och har ihjäl någon ur en annan familj. Den familjen släcker då en potentiell orsak till krig eller vendetta genom att utkräva blodshämnd och döda den skyldige.

Man får sätta detta i kontext, i vikingarnas värld: Det är ont om mat, och alla är beväpnade. Hur behåller man fred?

 

 

 

 

 

 

Hávamál, Havamal, Den Höges Tal (Odens Tal)

Översättning: Daniel Vagerstam 2018-03-23

 

1.

Dörrar alla,

innan man går in,

Genom skådas skall;

Ty ovisst är att veta,

var ovänner

sitter på salens bänk.

2.

Hell er, värdar!

Gäst är in kommen!

Var ska denne sitta?

Mycket den har brått,

som vid elden skall

prövas i kunskap och Freista (Se kommentarer).

3.

Eld den behöver,

som in är kommen

med kalla knän;

Mat och kläder

den behöver

som i bergen farit.

4.

Vatten den önskar

som till värden kommer,

handduk och välkomst;

Gott sinne

om sådant kan vinnas,

och öppet språks ord.

5.

Vett behöver den

som vida färdas,

hemma är allt lätt;

Den blir sedd

som inget vet,

men vid vist folk sitter.

6.

Om sin vishet

ska man inte skryta,

hellre tänka tyst;

Då den kloke och tyste

kommer till gården,

sällan går det illa,

ty bättre färdvän

får man aldrig,

än mycket vishet.

7.

Varsam gäst

som till värden kommer

är tyst och tiger;

öronen lyssnar,

ögonen skådar,

lägger märke till allt.

8.

Den är lycklig

som var dag får

lovord och uppskattning;

Olycklig är den,

vars dom döljs

djupt i andras bröst.

9.

Den är lycklig

som hela livet

lyssnar på vishet;

Ty dåliga råd

kommer ofta nog

ur andras bröst.

10.

Bättre börda

bär ingen på

än mycket visdom;

Bättre än guld,

vid okända platser,

även för den fattige.

11.

Bättre börda

bär ingen på,

än mycket vishet;

Värre färdkost

än att fördricka sig på öl,

finns ej på vägen.

12.

Så bra är ej

som man säger,

öl för folk;

Ty vettet flyr mer

ju mer man dricker

och minnet sviker.

13.

Glömskans häger heter

den som över gillet svävar

den stjäl minnet från män;

med den fågelns fjädrar

fjättrad jag blev

i Gunnladars gård.

14.

Drucken jag blev,

rent dödsfull,

borta i Fjalars berg;

Bäst är det gille

där gästerna vaknar

med minnet kvar.

15.

Fåordad och slug

ska kungens son

och djärv i strid vara;

Glad och munter

ska varje man vara

till sin dödsdag.

16.

Enfaldig man

tror sig länge leva

om han aktar sig för strid;

Men ålderdomen ger

honom ingen frid

trots att han sparats av spjuten.

17.

Glor som ett fån

när till festen kommer,

talar han mycket eller tiger;

I den stund

som han att dricka får

är hans slughet borta.

18.

Mycket vet

den som vida vandrat

och har fjärran farit,

om avsikter dolda

bak fagra ord

hos de kunniga och visa.

19.

Håll ej på bägarn,

drick du vid gillet mjöd,

tala väl eller tig,

oartig dig

kallar ingen

om du tidigt går till sängs.

20.

Glupsk man

utan gott skick

äter sig ohälsa;

Löje skaffa ofta

i lag med kloka

åt enfaldig man hans mage.

21.

Hjordar veta

när vända hem de skola,

och gånga då från gräset;

men den ovise

aldrig känner

sin egen mages mått.

22.

Oklok man

och illasinnad,

hånar allt;

ej vet han

eller förstår,

att han ej är fri från fel.

23.

Ovis man

alla nätter vakar,

grubblar över allt;

matt är han

när morgonen kommer

och allt är eländigt ännu.

24.

Ovis man

tror alla vara

vänner, som vänligt le;

han förstår icke,

vad hans fiender döljer

när han bland sluga sitter.

25.

Ovis man

tror alla vara

vänner, som vänligt le;

Han finner dock

då han till tinget kommer

att få stödjer hans sak.

26.

Ovis man

tror sig allt veta

hemma i eget hus;

men föga han vet,

vad han svara skall,

när man prövar hans kunskap.

27.

Ovis man,

som bland andra kommer,

gör bäst i att tiga;

ingen vet,

att han inget vet

om ej för mycket han talar.

Ingen känner den

som inget vet,

om han inget säger.

28.

Klok den synes,

som fråga kan

och berätta för andra;

sällan lyckas

en mänskas barn

hålla en nyhet hemlig.

 

 

29.

Alltför många säger

den som aldrig tiger,

ord utan mening;

hastig tunga

som ej tyglas

är obra för en själv.

30.

Håna andra

ska man ej göra

om man som gäst kommer;

klok tycks den

som ej ifrågasätter

och torrskinnad sitter och tiger.

31.

Klok tycker sig den,

som till flykt tar,

då gästen hånat andra gäster;

Föga den vet,

som flinar under måltiden,

att vreden växer vid bordet.

32.

Många män

välvilja visar

tills de samlas till fest;

Evig ovänskap

uppstår där,

då gäst tvistar med gäst.

33.

Tidig måltid

ska man äta,

fast ej före fest;

Hungrigt, snappar man åt sig

och glufsar högt,

och kan ej samtala.

34.

Lång, omvägen

är till ovän,

fast hans stuga står vid vägen;

Men till god vän

är vägen kort,

fast han har fjärran farit.

35.

Gå skall man,

ej är gott, att gäst

är ständigt i samma hem;

Ljuvligt sällskap blir till leda,

om man länge sitter

på annans bänk.

36.

Ett bo är bäst

trots att det litet är,

herre är hemma envar;

Fast man blott två getter äger

och tak över sin sal,

är det bättre än bedja om mat.

37.

Ett bo är bäst

trots att det litet är,

herre är hemma envar;

blödande är hjärtat

på den, som bedja skall

om mat till varje måltid.

38.

Vapnen sina

skall man nära ha

där man fram går;

ty ovisst är att veta,

när ute på vägen

spjutet tarvas. (behövs)

39.

Jag fann aldrig så givmild

eller så gästfri,

att han avslog gengåvor;

och så rik

och mäktig storman,

att han lön ej önskade.

40.

Spar ej

vad du kommit över,

om det kommer till användning;

ofta spars åt okär

vad åt älskling var ämnat,

mycket går värre, än man väntat.

41.

Vapen och kläders gåvor

ska vänner glädja,

själv man skönjer det bäst;

Genom gengåvor vänskapen

varar längst,

om allt vill sig väl.

42.

Till sin vän

skall man vän vara

och återgälda gåva med gåva;

med löje skall man

löje gälda

och försök att luras, med lögn.

43.

Till sin vän

skall man vän vara,

till honom och hans vän;

men till oväns vän

skall ingen någonsin

vara vän.

44.

Har du en vän

som pålitlig är,

och godhet av honom vill ha;

Öppen skall du vara

och vängåvor skifta,

besök honom även ofta.

45.

Om du en annan har,

som opålitlig är

och ändå gott vill hava;

Fagert skall du tala,

men falskt tänka,

och återgälda svek, med lögn.

46.

Det gäller ock,

om den du illa tror,

och vars onda sinne du anar;

mot honom skall du le,

och vänskaplig spela,

och samma gåva åt givaren gälda.

47.

Ung var jag fordom,

färdades ensam,

då råkade jag vilse om vägen;

jag tyckte mig rik

då jag träffade en annan,

mänskan är mänskans glädje.

48.

Modiga och givmilda

män leva bäst,

sällan de sörjer;

men osnäll man

ser hot i allt,

och fruktar gåvor.

49.

Kläderna mina

gav jag på fältet

åt tvenne trägubbar;

Stora män de tycktes,

när så klädda de var,

nesligt är att naken vara.

50.

Tallen torkar,

som på tomten står,

och ej skyddas av bark eller barr;

Så ock är den

som saknar vänner,

varför skall han länge leva?

51.

Med elds hetta

brinner mellan ovänner

friden i fem dagar;

Sen slocknar den

när den sjätte kommer

och vänskapen vissnar.

52.

Ej mycket alls

skall man giva,

ofta köps lovord med litet;

med hälften av en brödbit

och ett halvfyllt stop

vann jag mig en vän.

53.

Små stränder,

små sjöar,

småttingar är småsinta;

Ty alla mänskors förnuft

är ej jämbördigt,

hälften värd är den ovise.

54.

Medelmåttigt klok

skall man vara,

inte alltför vis;

För den

är livet fagrast

som lagom mycket vet.

55.

Medelmåttigt klok

skall man vara,

inte alltför vis;

Ty av vishet mänskans hjärta

sällan är glatt

om allvetande den är som det äger.

56.

Medelmåttigt klok

skall man vara,

inte alltför vis;

Sitt öde vete

ingen på förhand,

då är sorglösast sinnet.

57.

Brand får brand att brinna,

bränner tills den brunnit ut,

flamma tändes av fyr;

Den enes kunskap

kan väcka den andres,

den ensamme förblir enfaldig.

58.

Arla stige upp

den som äga vill

mycket egendom och boskap;

Sällan liggande ulv

ett lårben får,

eller sovande man seger.

59.

Arla stige upp,

den som har arbetsfolk få,

och tage med sin syssla itu;

Mycket försinkas

den som om morgonen sover,

rask är till hälften rik.

60.

Torr planka

och taknäver

det kan man mäta;

Och om virket

räcker och varar

hela eller halva året.

61.

Tvagen och mätt

rider man till tinget,

fast klent man är klädd;

Över skor och knäbyxor

ej skamsen någon vare,

eller över hästen,

fast man har en skruttig.

62.

Hungrigt spanar

och spejar örnen

över öde hav;

Sådan är ock den,

som bland många kommer,

och har förespråkare få.

63.

Fråga och svara

ger vishet

till den som klok vill kallas;

En vet,

men ej två,

vad tre vet, det vet alla.

64.

Riket sitt

skall den rådvise

styra med måtta;

Han finner nog

när bland modiga han kommer,

att ingen är djärv framför alla.

65.

För de ord

som man till andra sagt,

ofta man bittert får böta.

66.

Mycket för tidigt

kom jag till många hem,

men sent till somliga;

drucket var ölet,

obryggt ibland,

i otid anländ blir ouppskattad.

67.

Här och var

blir jag hembjuden

men ej när jag måste ha mat;

Ty när två lår hängde

hos den trofaste vännen

åt jag upp det ena.

68.

Eldens värme är bäst

för mänskobarn,

och att solen se;

hälsan sin

ska man behålla,

och leva utan laster.

 

 

69.

En man är ej olycklig

trots sin dåliga hälsa,

mången är av söner lycklig;

mången av fränder,

mången av egendom,

mången av välgjort verk.

70.

Bättre är att leva

än att liv sakna,

vid liv får man alltid en ko;

Eld såg jag brinna

som bål åt den rike,

och ute låg den döde vid dörren.

71.

Den halte rider häst,

den som handen mist, blir herde,

den döve duger i strid;

Blind är bättre

än att bränd vara

nyttig för ingen är liket.

72.

En son är bättre

fastän sent född

i faderns liv;

Sällan bautastenar

stå vid vägen

om ej frände över frände dem rest.

73.

Två slår den tredje, (majoriteten vinner)

Tungan är huvets bane,

Under pälsen döljs

en fientlig näve. (varg i fårakläder)

74.

Med fröjd den natten motser,

som matsäck har att njuta,

nedtaget är skeppets rå;

höstnatt hastigt ändras,

på fem dagar skiftar

vädret mycket,

men mer på en månad.

75.

Den icke vet

som ingenting vet,

av rikedom mången röjes som narr;

Den ene är rik,

den andre fattig,

lägg ej den det till last.

76.

Fä dör,

fränder dör,

även du själv ska dö;

Men anseendet

aldrig dör

för den som ett gott har skaffat.

77.

Fä dör,

fränder dör,

även du själv ska dö;

Men ett vet jag,

som aldrig dör,

domen över död man.

78.

Fulla fårfållor

såg jag hos Fitjungs söner,

nu bär de tiggarens stav;

Överflöd är

som en ögonblink,

osäkrast av vänner.

 

79.

En ovis man,

om han erhålla kan

gods eller kvinnors gunst;

Hans stolthet växer,

men förståndet aldrig,

fram går han drygt i sin dumhet.

80.

Det sägs då,

när med runor du besvärjer,

som från makterna kommer,

som de höga makterna högg,

som den store tulen målade,

då tycks det bäst, att han tiger.

81.

Om kvällen skall dagen lovprisas,

gift kvinna, som brinner av lust,

svärd, som prövats i strid,

flicka, då hon gift blir,

is, då man över kommer,

öl, då det drucket är.

82.

I vind skall man träd fälla,

i bris på sjön ro,

i mörkret med mö språka,

ty många är nattens ögon;

På skepp skall man styrfart hålla,

och skölden till skydd hava,

till vapenlek svärdet,

och flickan att kyssa.

83.

Vid eld skall man öl dricka,

på isen skridsko åka,

Ett rostigt svärd

och mager märr köpa;

hemma skall man häst göda,

men hund i fäbod.

84.

På ord av en mö

må ingen man lita,

eller hälften vad gift kvinna säger;

ty på rullande hjul

deras hjärta är skapat,

föränderlighet i bröstet bor.

85.

Bristande båge,

brinnande låga,

gapande ulv,

galande kråka,

rytande svin,

rotlöst träd,

växande våg,

vällande gryta.

86.

Flygande spjut,

fallande bölja,

nattgammal is,

orm i ring,

bruds ord i bädden,

eller brustet svärd,

björnens lek

eller barn av en konung.

87.

En sjuk kalv,

en självständig träl,

en völvas goda ord,

de som nyligen stupat.

88.

På tidigt sådd åker

må ingen lita,

eller ej för snart, sin son;

av vädret beror åkern,

av sitt vett sonen,

båda tvivelaktiga ting.

89.

Din broders mördare,

om han mötes på vägen,

ett halvbrunnet hus,

en häst, än så snabb,

ett riddjurs nytta är borta

om ett ben skadas,

ingen vare så lätttrogen

att han litar på allt detta.

 

90.

Så är kvinnors kärlek,

hal och svårfångad;

som att rida på oskodd häst

på hal is,

ett illa tämjt

tvåårigt föl,

eller som segling i storm

utan styråra,

eller som en halt man

som vill fånga ren på fjället.

91.

Bar sanning jag talar,

ty båda jag känner,

även karlars tro mot kvinnor vacklar;

Då tala vi fagrast,

när vi falskast tänka,

för att snärja kloka sinnen.

92.

Fagert skall man tala

och gåvor bjuda,

om en kvinnas kärlek man vill få;

Kärlek lova,

åt ljusa mön,

då får, den som friar.

 

Första Berättelsen om Oden: Billings Mö.

 

93.

Håna för kärlek

skall ingen

någon någonsin göra;

Ofta verkar på den vise,

men ej på den dumme,

de fagras skönhet.

94.

Ty ingalunda lasta

en annan skall man

för fel, som flera gör;

Till galna från kloka

gör karlars söner

älskogens mäktiga åtrå.

95.

Tanken vet

vad som i hjärtat döljs,

ensam är älskogens längtan;

Värsta sjukan

för visa män

är att aldrig få glädjas.

96.

Jag såg henne

då jag smög,

väntade i vasst hö;

Liv och hjärta

för mig var kloka mön,

dock jag ingenting av henne fick.

97.

Billings mö

jag i bädden fann

ljus som solen sova.

En jarls makt

var för mig intet,

mot att vid henne få vila.

98.

Sent om aftonen

ska du, Oden, komma,

om du vill famna din flicka;

allt går illa

om andra vet,

vad vi tillsammans gör.

99.

Åter jag kom,

och trodde mig säker

på att få famna den fagra;

Nu tänkte jag

nalkas den stund,

då all hennes kärlek är min.

100.

När jag kom

sent om kvällen,

var alla vakter vakna;

Brinnande facklor

bar de omkring,

min väg sig visade farlig.

101.

Och nära morgonen

när jag närmade mig åter,

då sov salens vakt.

Men grått tygbylte jag fann (grått=ovänligt)

som gudomliga kvinnan

bundit i sängen.

102.

Mången mö god,

som man närmare känner,

ger flyktig kärlek;

Det lärde jag mig

när listigt

jag mön till lättsinne lockade.

Hånskratt fick jag,

hånade mig gjorde den sluga,

och intet jag fick av den flickan.

 

Andra berättelsen om Oden: Skaldemjödet

 

103.

Gladlynt hemma,

god mot gäster,

och förståndig skall man vara;

Minnesgod och vältalig,

om man vill kunna mycket,

och ofta omtala det goda.

Ärkenöt den kallas,

som intet har att säga,

då blir man känd som dum.

104.

Åldrig jätte sökte jag upp (Suttung)

nu är jag åter kommen;

Föga fick jag tiga,

med många ord,

fick jag framgång i ordkamp,

i Suttungs salar.

 

 

105.

Gunnlod mig gav

på guldstolen,

att dricka av det dyrbara mjödet;

Otacksamhet gav jag henne,

för hennes omsorg,

och tillit till mig.

106.

Med Rates mun, (kenning för borr)

röjde jag mig väg

och gnagde mig genom berget;

Över och under mig

gick jättars vägar,

då gällde det hals och huvud.

 

 

107.

Av skickligt vunnen skönhet

har jag mig begagnat,

den kloke får sin vilja igenom;

Därför har Odröre (Kitteln med Skaldemjödet)

nu kommit upp

till gudars och mänskors glädje.

108.

Jag tvivlar på

att jag tagit mig ut

ur jättens bergrum,

om ej Gunnlod jag fått,

den kloka kvinnan,

att lägga armen om mig.

109.

Följande dag

gick rimtursar (isjättar)

att fråga efter den Höge,

i den Höges hall;

De frågade efter Bölverk, (namnet som Oden presenterat sig med hos jättarna)

om tillbaka han kommit,

eller slaktats av Suttung själv.

110.

Ed på ring, Oden,

tror jag, hade svurit;

Hur kan man på hans löften lita?

Suttung sveks

och blev bestulen,

och Gunnlod grät.

 

Loddfafnesmål: En gammal mans råd till en yngling

 

  1. Tid är att förtälja från Tulens stol (talarstolen) som vid Urds brunn är. Jag såg och teg, jag såg och tänkte, jag lyssnade till männens samtal. Om runor hörde jag dem tala, (hemligheter, visdomar) om råd de ej heller teg, vid den Höges sal, i den Höges sal, hörde jag sägas så. 112. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Stig ej upp om natten, om du ej är ute och vaktar, eller måste ut till avträdet. 113. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; I magikunnig kvinnas famn ska du ej sova, så att hon ej låser dig fast. 114. Hon gör det så, att du flyr egendom, ting och kungs kallelse; mat vill du ej hava eller mänskors sällskap; sorgsen går du att sova. 115. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; En annans hustru ska du aldrig locka till alltför förtroligt samtal. 116. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Om på fjäll eller fjärd du fara tänker, skaffa dig mycket färdkost. 117. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; En elak man du aldrig låte höra vad otur dig hänt; ty av elak man du aldrig får för lämnat förtroende lön. 118. Svårt sårad såg jag en man genom ord av en ond kvinna; falsk tunga tog hans liv, och teg om sann sak. 119. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Om en vän du har, som du väl tror, far ofta att denne träffa; ty ogräs växer, och högt gräs, på väg som ingen vandrar. 120. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; En god vän var, med glada samtal, och tala väl om andra hela livet. 121. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Vännen din, var aldrig du först att svika; sorg äter hjärtat när man säga ej får för någon all sin uppskattning. 122. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Ord skifta, aldrig du skall åt oklok ropa. 123. Ty av illasinnad man du aldrig skall för godhet få lön. Men en god man minns vad du gjort och berömmer inför andra. 124. Lik släktskap är vänskap, då du säga får, för en annan all din uppskattning; Allt är bättre än falskt sinne; Den är ej vän, som blott välkommen säger. 125. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Tre ord skifta icke med en dumbom; den kloke ger med sig där den dumme vägrar. 126. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Skomakare var ej eller skaftmakare annat än åt dig själv; om skon sitter dåligt eller skaftet är snett, då önskas över dig ont. 127. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Om ont du märker, säg att ont det är, giv ej din fiende fred. 128. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Åt ont, glad aldrig var, men gläds åt det goda. 129. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Upp titta ska du ej i striden, ty om blicken fångas av fiendens öga slås du lätt av skräck. 130. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Om hos god kvinna du vill finna kärlek och vara lycklig med, fagert skall du lova och löftet hålla fast; den blir glad, som något gott får. 131. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Varsam ber jag dig vara, dock ej alltför varsam; Var med ölet varsammast, och med annans hustru, och för det tredje, låt ej tjuvar leka. 132. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Till hån och löje hav aldrig gäst som färdas. 133. Ofta illa veta, de som inne sitta, vad för slags folk som kommer; Ingen är så bra att ej brist han äger, eller så dålig, att han till intet duga. 134. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; Åt åldrig talare du aldrig må skratta; ofta skarpa ord kommer från gamla. Ofta ur skrumpet skinn kloka ord komma som hänger bland djurhudar, och dinglar bland djurtarmar. 135. Jag råder dig Loddfafnir, må du mina råd följa; Glädje och gagn får du, och framgång, om du dem följer; En gäst ska du ej skymfa eller jaga på porten; behandla den fattige väl. 136. Ej svag är den dörr, som svänga skall, och öppna för alla; Ett mynt skall du dock ge, annars de ber, att trollen dig tar.

 

Odens Tal om runor

En dikt om Odens shamanistiska initiationsrit.

 

Kommentar: En Galder är en magisk kraftsång.

Att tävla i kunskap heter att Freista på fornnordiska. Freista betyder även att tävla, att utmana, att genomgå en prövning. Man tävlade i sina kunskaper om gudarna och deras namn och egenskaper.

Runor kan betyda antingen run-bokstäver eller hemligheter, kunskaper och visdomar.

 

138.

Jag minns att jag hängde

i vindpinat träd

nio hela nätter

stungen med spjut,

som gåva åt Oden,

jag själv given åt mig själv,

i det höga träd,

som ingen mänska vet

ur vars rot det växer.

139.

Man bar mig ej bröd

eller bjöd mig horn.

Nedåt jag blickade,

jag tog upp runor,

med rop tog jag dem,

så föll jag ner.

140.

Nio kraftsånger

lärde jag av sonen

till Bölthor, Bestlas fader,

och en dryck jag fick

det dyrbara mjödet

som östes ur Odrörer.

141.

Då började jag frodas

och vis vara,

växte väl och trivdes.

Ord födde ord,

när ord jag sökte.

Verk födde verk,

när jag verk skapade.

142.

Runor ska du finna,

och tydda stavar,

mycket stora stavar,

mycket starka stavar,

som Den Store Vise målade, (Oden)

de mäktiga krafterna gjorde, (runorna? sångerna? asagudarna?)

och de rådandes herre ristade. (Oden)

143.

Oden för asarna,

men för alferna Dain

och Dvalin för dvärgarna,

Åsvider för jättarna,

några ristade jag själv.

 

 

144.

Vet du, hur du rista skall? (rista magiska runor och besvärjelser)

Vet du, hur du läsa skall?

Vet du, hur du färga skall? (måla runor)

Vet du, hur du freista skall? (tävla och pröva någons kunskap)

Vet du, hur du bedja skall? (sjunga galdrar, magiska kraftsånger, jojk?)

Vet du, hur du blota skall? (offra)

Vet du, hur du sejda skall? (shamanism)

Vet du, hur du sia skall? (völvor, spåkvinnor, shamanism)

145.

Att inte bedja är bättre

än att blota för mycket;

Den som ger vill ha något igen.

Att inte sejda är bättre

än sia för mycket.

Så ristade Thunder (Oden?)

i tidsåldrarnas gryning,

när han reste sig upp,

och kom tillbaka.

(Från en shamanistisk trumresa?)

 

Odens tal om magiska kraftsånger, Galdrar

 

146.

De kraftsånger kan jag,

som ej konungs maka

och ingens ättling kan.

Hjälp heter en,

och hjälpa dig den skall

mot sjukdom och sorg,

och alla lidanden.

147.

En annan kan jag,

som alla bör kunna,

om de vill bruka läkekonst.

148.

En tredje kan jag,

om jag behöver

när min ovän fått övertag,

eggen gör jag trubbig,

på ovänners svärd,

och deras vapen biter ej mer.

149.

En fjärde kan jag,

om fiender bundit

med band mina ben.

Galder jag sjunger,

så gott jag kan;

Fjättern lossnar från fot,

liksom den som handen hållit.

150.

En femte kan jag,

om fiendespjut kastat

jag ser falla i flocken;

så snabbt flyger det ej

att jag det ej hejdar,

då jag det fångar med blicken.

151.

En sjätte kan jag,

om mig sårar en man

genom runor på rötter av träd.

För den,

som min fiendskap söker

blir det värre än för mig.

 

152.

En sjunde kan jag,

om hög låga syns

runt sal där många sitter;

Den brinner ej så brett

att jag den ej kan släcka.

Den galdern kan jag sjunga.

153.

En åttonde kan jag,

som för alla är

nyttigt att lära;

när hat växer

bland hjältars söner

botar jag det snabbt.

154.

En nionde kan jag,

för att i nödens stund

skydda min båt på hav;

vinden jag stillar

liksom vågorna

och söver alla sjöar.

155.

En tionde kan jag,

om trollkvinnor jag ser,

högt i luften leka.

Då vänder jag ritten

så de vilse far

och ej hittar sina skepnader

och sina själar.

156.

En elfte kan jag,

om till strid jag skall

och gamla vänner leda;

Under sköldar sjunger jag,

och med styrka färdas vi,

oskadda till strid,

oskadda från strid,

oskadda kommer vi från allt.

157

En tolfte kan jag,

om jag i träden ser

den hängde hänga.

Då ristar jag

och färgar runor

så att kroppen går igen,

och den döde med mig talar.

158.

En trettonde kan jag,

om ett barn jag skall

viga genom vattenösning;

Han ska ej falla

fast han i slaget hamnar,

han ska ej böja sig för svärd.

159.

En fjortonde kan jag,

om jag framför folk

om gudar ska förtälja.

Asar och alfer

kan jag allt om,

ej kan en oklok sådant.

160.

En femtonde kan jag,

Som Tjoudrerir sjöng, (Ödes-röran?)

Dvärgen framför Dellings dörr.

Kraft sjöng han åt asar,

Och åt alfer ära,

Visdom åt krigarguden. (Oden)

161.

En sextonde kan jag,

Om jag vill den kloka kvinnans

Lidelse och lust vinna,

Tanken jag vänder

På vitarmad kvinna,

Och lindar hela hennes själ.

162.

En sjuttonde kan jag,

Så att sent skiljs från mig

Kvinnan jag älskar;

Dessa ord

Ska du, Loddfafnir,

Länge sakna;

De är goda, om du dem ges,

Nyttiga om du dem lär,

Användbara om du dem behöver.

163.

En artonde kan jag,

Som jag aldrig lär ut

Till mö eller mans hustru,

-allt är bäst,

som man ensam vet;

Det är sångens slut-

Utom åt henne

Som mig med armen famnar,

Eller min syster är.

164.

Nu är den Höges sång sjungen

i den Höges sal,

gagnrik för människors söner,

gagnlös för jättars söner.

Tack den, som sjöng!

Tack den, som sjunga kan!

Njut gott, den som begrep!

Lyckliga de, som lyssnat!

 

 

 

 

Kommentarer:

2.

Att tävla i kunskap heter att Freista, eller Fresta, på fornnordiska. Freista betyder även att tävla, att utmana, att genomgå en prövning. Man tävlade i sina kunskaper om gudarna och deras namn och egenskaper. Se Vaftrudnismal, som handlar om att Freista.

 

Angående kraftsånger, galdrar:

Merseburg-galdrarna är två medeltida hedniska besvärjelser, nedtecknade i Old High German. De är de två enda exemplen på hednisk tro skrivna på det språket. De är nedtecknade på 800-900-talet, men kan vara betydligt äldre.

 

Första Merseburg-galdern:

(se vers 149, den fjärde galdern)

 

Eiris sazun idisi,

sazun hera duoder;

suma hapt heptidun,

suma heri lezidun,

suma clubodun

umbi cuoniouuidi:

insprinc haptbandun,

inuar uigandun

 

Once sat women,

They sat here, then there.

Some fastened bonds,

Some impeded an army,

Some unraveled fetters:

Escape the bonds,

flee the enemy

 

Andra Merseburg-galdern:

(se vers 147, den andra galdern)

 

Phol ende uuodan uuorun zi holza.

du uuart demo balderes uolon sin uuoz birenkit.

thu biguol en sinthgunt, sunna era suister;

thu biguol en friia, uolla era suister;

thu biguol en uuodan, so he uuola conda:

sose benrenki, sose bluotrenki, sose lidirenki:

ben zi bena, bluot si bluoda,

lid zi geliden, sose gelimida sin!

 

Phol and Wodan (Oden) were riding to the woods,

and the foot of Balder’s foal was sprained

So Sinthgunt, Sunna’s sister, conjured it.

and Frija, Volla’s sister, conjured it.

and Wodan conjured it, as well he could:

Like bone-sprain, so blood-sprain,

so joint-sprain:

Bone to bone,

blood to blood,

joints to joints,

so may they be mended

 

En senare variant:

”Mot vred”, Sörbygdens dombok, 1672:

 

Vår herre Jesus Kristus och S. Peder

de gingo eller rede öfver Brattebro.

Peders häst fick vre eller skre.

Vår herre steg af sin häst med,

signa S. Peders häst

vre eller skre:

blod vid blod,

led vid led.

Så fick S. Peders häst

bot i 3 name o.s.v.

 

 

 

Stockholm, 2018 04 26

Copyright: Daniel Vagerstam

 

Hymn to Nemesis, by Mesomedes of Crete, 100 AD. Translated from English to Swedish by Daniel Vagerstam 2018 04 05

I am heathen, but i’m very open to other gods, and isn’t this hymn to Nemesis a pure masterpiece?

Nemesis was the greek goddess who punished the Challengers of the gods, and made the Wheel of fortune turn, and make people get what they deserved, whether it was good or bad.

The goddess was also worshipped by the romans. She had many names, but Nemesis and Fortuna are the most famous.

Othin is her strongest equivalent among the northern heathen Gods, but the god Forsete is a god of justice as well, but more focused on court affairs, tings, etc. Othin punishes those who do wrong and brag, like he does in Grimnismal, where he lets a selfish king stumble on his own sword and kill himself. He awards the brave who dare to face challenges, whether it be climbing a mountain, or going out on a quest to steal the mead of poetry, or to go visit a giant like Vaftrudnir and dare him in a competition in wisdom, like described in Vaftrudnismal. Othin also punishes Balder’s killer by having another son that takes revenge on him. The subject of justice is also very important in Havamal, ”Othins Speech”: Be courageous, but don’t brag. Say when something is bad. Don’t focus too much on fortune, because luck and fortune shift, and they are the most infidel of friends.

 

 

Hymn to Nemesis

translated from English to Swedish by Daniel Vagerstam 2018 04 05.

 

Nemesis, vingad gudom över livsödens våg

Rättvisans gudinna med blå ögon av stål

Du upprörs av trots från skrytsamma mänskor

Mot ditt kristallhårda styre.

Hatare av högfärdighet och skryt

Utplånare av mörker som i sinnen bor.

Med ditt väglösa, malande, krossande hjul

Svänger mänskors lysande lycka.

Klädd i glömskans mantel kom och bryt

Den storhetsvansinnige trotsarens hals.

Din underarm mäter livets längd,

Din blick genomborrar en mänskas hjärta,

Oket höjer du med bestämd hand.

Hell den högste, du rättvisans drottning.

Nemesis, vingad gudom över livsödens våg

Odödlige domare, jag sjunger din hymn,

Allsmäktige, på utbredda vingar.

Du råder över godhet, gör fel till rätt.

Förakta de högfärdiga med hela ditt verk

Och för dem djupt ner i mörkret nedan.

 

 

Here is the English version and the version sung in Greek:

 

http://poemsintranslation.blogspot.se/2011/05/mesomedes-hymn-to-nemesis-from-greek.html